Min filosofi om D-vitamin

Varför jag ifrågasätter D-vitaminshypen

När hösten kommer tar många fram burken med D3 igen. Vissa till och med ”vräker” i sig höga doser.

”Men Anna, ALLA måste äta D-vitamin om man bor här! Solen skiner ju inte som förr.” Vi har bott i Norden i över 4 000 år. Hur överlevde vi om det verkligen är sant?

”Men Anna, D-vitamin är extremt viktigt!” Ja, det håller jag helt med om. Men nu måste vi hålla isär olika påståenden.

D3 är inte bara ett vitamin, utan ett blivande hormon. Ett av kroppens mest potenta. Vad händer om du tillför stora mängder av ett hormon som ska samspela med många andra? Du riskerar att skapa obalans.

”Men Anna, forskningen visar ju att D-vitaminbrist är kopplad till en massa sjukdomar.” Ja, det stämmer också. Men kopplad är inte samma sak som orsakad av. Många sjukdomar skapar inflammation. Inflammation sänker D-vitaminnivåerna i blodet. Det är blodet vi mäter – inte hur mycket aktivt D-vitamin kroppen faktiskt använder.

Därför tycker jag att den viktigaste frågan är: Varför har du ett lågt D-värde?

Är det verkligen brist? Eller är det en signal om att något annat inte fungerar?

Glass och drunkningsolyckor

Låt mig förklara korrelation och ”kopplad är inte samma sak som orsakad av”:

Korrelation är sambandet mellan glass och drunkningsolyckor. Statistiken visar att ju mer glass vi äter, desto fler drunkningsolyckor inträffar. Men ingen tror att glassen orsakar drunkningarna.

Den gemensamma nämnaren är sommaren.

Det är därför vi inte kan nöja oss med statistiska samband. Vi måste också fråga oss om det finns ett verkligt orsakssamband.

Jag funderar ibland på om D-vitaminbrist och många av våra moderna sjukdomar fungerar på samma sätt. Tänk om D-vitaminbristen inte är orsaken, utan en markör för något annat?  Kanske är den gemensamma nämnaren i stället vår moderna livsstil – en fettskrämd kost, stora mängder socker och ett kroniskt förhöjt blodsocker.

Det är den frågan jag tycker är värd att ställa.

Två vanliga förklaringar är:

1. Du tar D3 som tillskott.

Höga nivåer av D3 påverkar nivåerna av D2 i blodet. Då kan du tro att du fortfarande har brist och öka dosen ytterligare, samtidigt som du riskerar att skapa obalans mellan D-vitamin och A-vitamin – och därmed även påverka flera mineralbalanser.

2. Du har en låggradig inflammation.

Inflammationen sänker D-värdet i blodet, men är egentligen grundproblemet. Då behandlar vi en markör med D3, medan orsaken får vara kvar.

D-vitamin är oerhört viktigt. Men frågan är om ett lågt blodvärde alltid betyder att kroppen behöver mer D-vitamin – eller om kroppen försöker berätta att något annat är fel.

”Men Anna, nu säger du ju tvärt emot alla andra. Vem ska jag tro på?”

Dig själv. Och naturen. Är det verkligen rimligt att tro att vi mår sämre idag för att solen lyser mindre än för hundra år sedan? Eller är det mer sannolikt att stress, högt blodsocker, processad mat, gluten, kemikalier och vår livsstil spelar en större roll?

Visst hade det varit skönt om ett piller kunde lösa allt. Då hade vi sluppit ändra våra vanor. D-vitaminbrist är kopplad till trötthet, nedstämdhet och depression. Men det är inflammation också. Har du en verklig D-vitaminbrist brukar du ofta märka en tydlig förbättring inom någon vecka när du börjar med tillskott. Märker du ingen skillnad är lösningen sällan att bara öka dosen. Mer av något som inte fungerar leder sällan till bättre resultat.

En trött kropp är sällan dum. Tvärtom försöker den berätta att något behöver förändras. Du kanske behöver bättre mat, mer återhämtning, mindre stress eller ett vänligare självprat. Trötthet är ofta hjärnans omtänksamma signal om att det är dags att förändra något i livet.

Fler motiveringar till att ifrågasätta vårt
knaprande på vitamin  D

#1
De sjukdomar som kopplas till D-vitaminbrist är i stort sett samma sjukdomar som kopplas till kroniskt högt blodsocker. Det tycker jag är intressant.

#2
Den geografiska gräns där solen sägs vara otillräcklig för D-vitaminproduktion sammanfaller också med där vitt socker, HFCS och andra raffinerade kolhydrater blivit en naturlig del av kosten. Det väcker frågor.

#3
Det är framför allt västvärlden, med fettsnåla kostråd och högt intag av socker, gluten och processad mat, som har dessa sjukdomar. Länder på liknande breddgrader men med annan kost har betydligt mindre problem. Om solen vore den avgörande orsaken borde mönstret se annorlunda ut.

#4
I norra Sverige finns människor med normala eller till och med höga D-vitaminnivåer utan tillskott. Det borde inte vara möjligt om solen ensam avgjorde våra nivåer.

#5
Cancer, MS, diabetes och infektionssjukdomar sägs vara kopplade till D-vitaminbrist. Om solen verkligen inte räckte till borde dessa sjukdomar ha varit vanliga här för 150 år sedan. Vi har trots allt levt i Norden i tusentals år.

Min slutsats är därför att vi sannolikt har hittat fel orsak. Det är inget ovanligt inom forskningen att ett samband misstolkas som en orsak.

Däremot är följande är rimligt:

1. Äter du fettsnålt kan du få svårt att ta upp D-vitamin. Då kan tillskott hjälpa, men ännu bättre är att ge kroppen tillräckligt med naturligt fett.
2. Äter du mycket socker och snabba kolhydrater verkar behovet av D-vitamin öka. Men D-vitamin tar inte bort skadorna av en dålig kost. Den verkliga lösningen är att ändra kosten.
3. Har du utvecklat fettlever finns det sämre möjlighet att lagra sommarens D-vitamin, vilket kan ge låga nivåer redan på hösten. Då kan tillskott hjälpa, men den långsiktiga lösningen är att läka levern.
4. Stress och en tarm som fungerar dåligt försämrar upptaget av många näringsämnen, även D-vitamin. Då kan höga doser tillskott ge begränsad effekt eftersom mycket aldrig tas upp. I längden är det klokare att förbättra upptaget än att bara öka dosen.
5. Tar du statiner minskar kroppens tillgång till kolesterol, det ämne som D-vitamin bildas från. Det är också en faktor som behöver vägas in.

Här tappar jag logiken

Att D-vitamin är livsviktigt håller jag helt med om. Alla vitaminer är essentiella.

Att brister ska undvikas håller jag också med om. Vi vill inte ha brist på något näringsämne. Därför tjatar jag ständigt om riktig mat – frukost, lunch och middag – så att kroppen får allt den behöver.

Men här tappar jag logiken.

I många studier står det att stora delar av Sveriges befolkning har en marginell D-vitaminbrist. Om det stämmer, varför rekommenderas då ofta så höga doser tillskott? Och om människor trots stora mängder D-vitamin fortfarande har låga nivåer – borde inte nästa fråga vara varför?

• Är upptaget dåligt?
• Fungerar tarmen som den ska?
• Påverkar stress upptaget?
• Är tillskott verkligen lika effektiva som mat?
• Eller kan höga doser i sig skapa nya obalanser?

För mig känns det märkligt att lösningen på ett dåligt upptag alltid skulle vara ännu högre doser.

Jag har länge ifrågasatt principen att ”mer är bättre”, exempelvis när det gäller kolesterol och statiner. Varför skulle just D-vitamin vara ett undantag?

---

Vad är det egentligen forskningen visar?

Låt oss titta på några av professor Stig Bengmarks resonemang.

”Kroppens behov av D-vitamin kan knappast täckas genom enbart kosten och solen räcker tyvärr inte till…”

Hur har vi då överlevt i Norden i tusentals år? Och hur kan människor i norra Sverige ha normala D-vitaminnivåer utan tillskott?

Jag funderar ibland på om de höga doserna D-vitamin egentligen används för att kompensera skador från högt blodsocker, snarare än för brist på sol.

”Tillståndet fick i övriga världen namnet rakit men benämndes i Sverige för engelska sjukan.”

Här talar vi om en uttalad bristsjukdom som vi i princip inte ser längre. Däremot används den ibland som argument för höga D-vitamindoser vid helt andra sjukdomar, där även högt blodsocker, gluten, stress och processad mat spelar en stor roll.

”D-vitamin är inte bara ett vitamin … det är också ett betydelsefullt hormon.”

Det håller jag helt med om.

Just därför blir jag försiktig. Hormoner samverkar med varandra och överdosering är sällan en bra idé. Att något är viktigt betyder inte att mer alltid är bättre.

”För att vidmakthålla en välfungerande tarmflora och en optimal immunfunktion tycks det behövas högre nivåer av D-vitamin.”

Eller så behöver vi först fråga varför tarmfloran och immunförsvaret fungerar dåligt. Är orsaken fettfattig kost, gluten, högt blodsocker eller något annat? Jag föredrar att leta efter grundorsaken istället för att bara höja D-vitaminet.

”Sällsynt vid ekvatorn – mycket vanligt i Norden.”

Det finns fler skillnader än solen. Kost, livsstil, hudfärg och ämnesomsättning skiljer sig också. Därför tycker jag att det är svårt att dra slutsatsen att solen ensam förklarar skillnaden.

”I Sverige är mild D-vitaminbrist snarare regel än undantag.”

Lägg märke till ordet mild.

Vi har dessutom levt med fettsnåla kostråd i flera decennier. D-vitamin är fettlösligt, så utan fett blir ett lågt D-värde knappast förvånande.

Och om bristen verkligen är mild är jag inte övertygad om att lösningen är höga doser till alla.

Hos vissa förblir D-vitaminnivåerna låga trots stora mängder tillskott. Då tycker jag att nästa fråga borde vara varför. Är upptaget dåligt? Är behovet individuellt? Eller finns det en annan bakomliggande orsak?

”Mörkhyade uppvisar här en betydligt ökad sjuklighet.”

Det är inte konstigt att personer med mörk hud eller heltäckande klädsel lättare utvecklar D-vitaminbrist i Sverige. Men det betyder inte automatiskt att alla andra behöver höga doser.

”Vid ekvatorn är sjukdomar som astma, diabetes typ 1 och multipel skleros mycket sällsynta.”

Ja, men där skiljer sig också kosten, livsstilen och exponeringen för processad mat, socker och gluten. Jag tycker därför att det är svårt att enbart förklara skillnaden med D-vitamin.

”Kroppens behov av D-vitamin kan knappast täckas genom enbart kosten.”

Hur fungerade det då innan tillskotten fanns? Vi vet att fet fisk, ägg och andra naturliga livsmedel innehåller D-vitamin. Frågan är om dagens rekommendationer utgår från normala behov eller från betydligt högre nivåer.

”De främsta källorna är fet fisk, ägg och fet mjölk…”

Det brukar anges att omkring 300 gram fet fisk i veckan räcker långt. Den mängden är fullt möjlig att äta. Däremot går det inte att komma upp i de mycket höga doser som ibland rekommenderas med hjälp av mat – men frågan är om det ens är önskvärt.

”Lagren är ytterst tunna fram i mars–april…”

Visst är många trötta då. Men beror det på D-vitamin? Eller på mörker, stress, dålig sömn, för lite återhämtning eller ett liv som inte fungerar? Innan jag börjar med höga doser av ett hormon vill jag gärna förstå varför kroppen signalerar att något inte står rätt till.

”D-vitaminbrist har beskrivits ha sammanhang med bland annat allergi, Alzheimers sjukdom, astma, autism, cancer, Crohns sjukdom, depression, diabetes typ 1 och 2, fetma, hjärt-kärlsjukdom, högt blodtryck, infektioner, infertilitet, multipel skleros, Parkinsons sjukdom, psoriasis, reumatiska sjukdomar och många andra tillstånd.”

Listan är lång. Men samma sak gäller för kroniskt högt blodsocker, insulinresistens och en modern processad kost. De flesta av dessa sjukdomar är också kopplade till högt sockerintag, snabba kolhydrater och ofta gluten.

Det är därför jag ställer frågan: Är D-vitaminbristen orsaken – eller är den en markör för att kroppen redan befinner sig i obalans?

Visst hade det varit skönt om lösningen var ett piller. Men ibland behöver vi våga titta på hela livsstilen i stället.

---

Min tankar

Varför har det blivit så här?

Varför skapar vi problem som vi sedan försöker lösa med tillskott – som i sin tur riskerar att skapa nya obalanser som vi försöker lösa med ännu fler tillskott?

Jag tror att det finns flera orsaker.

Kosten har förändrats

Vi äter mindre animaliskt fett och lever, våra viktigaste källor till retinol (aktivt vitamin A), samtidigt som många får i sig stora mängder D-vitamin från tillskott.

Vi överkompenserar solbristen

Många tar höga doser D-vitamin året runt, men tänker sällan på balansen till vitamin A.

Tarmen glöms bort

En tarm i obalans försämrar omvandlingen av karotenoider till aktivt vitamin A. Samtidigt hjälper våra tarmbakterier till att bilda vitamin K2.

Därför är en frisk tarm viktig även för balansen mellan A-, D- och K-vitamin. Ta hand om dina bakterier – och ät dina grönsaker. (Läs gärna Lathund Tarm.)

Vi letar efter en hjälte

D-vitamin har blivit den stora hjälten, medan vitamin A nästan glömts bort. Men kroppen arbetar inte med enstaka vitaminer. Den arbetar med balans.

Det är också därför jag försöker se kroppen från ett helikopterperspektiv i stället för genom ett mikroskop.

Forskningen studerar ofta en molekyl i taget. Det är nödvändigt. Men vår uppgift är att lägga ihop tusentals sådana pusselbitar till en fungerande helhet.

För mig är det skillnaden mellan information och kunskap.

Kunskap handlar inte bara om att kunna en studie. Kunskap är att förstå helheten och kunna omsätta den i verkligheten.

Och den som försöker lägga ett nytt pussel får ibland höra att bitarna ligger fel.

Livet ska inte ses genom ett mikroskop – det ska ses från en helikopter. Och frågan ”Är det rimligt?” tycker jag att vi borde ställa oftare.

Är jag emot D-vitamintillskott? Självklart inte.

Har du en verklig brist ska du bygga upp dina nivåer igen. Jag tycker att 2000 IE per dag under höst, vinter och vår är en rimlig nivå. Brist vill vi inte ha.

Har du svårt att få upp dina värden? Då skulle jag först titta på tarmen, upptaget och orsaken till att nivåerna är låga.

Har du däremot inte brist ser jag ingen anledning att ta D-vitamintillskott.

Fakta i biokemin är: Vitamin D är en förutsättning för vår immunförsvaret, kalciumbalans i vår benstomme samt mycket viktig för vår kognitiva förmåga (att tänka). MEN inte på bekostnad av kroppens balanser!