Jag äger inget facit.
Och jag vet att många har en annan uppfattning.
Men jag har lovat att berätta min syn på psykologi och neuroser – ångest.
Allt jag gör landar i evolutionen – stenåldern – instinkter – biokemi (signalsubstanser – hormoner) tillsammans med hur jag ser verkligheten.
Jag har också som grund att naturen är smartare än den smartaste forskaren på jorden. Plus att vi är ett djur bland alla andra. Vår skillnad är att vi kan tänka fram och bak i tiden.
Vi kan planera och lära av erfarenhet och lära av andra.
Barn utan ett språk är ett djur drivet av instinkter. Stör vi dessa instinkter stör vi framtiden.
Tänk en hundvalp där tiken blir sjuk och inte kan vara närvarande. De flesta av dessa valpar blir rädda eller aggressiva vuxna. Eller svåruppfostrade. Med kattungar är det likadant.
Med människobarn är det likadant. Men denna syn är idag omodern och passar inte in i den politiska världen. Vi vill tro att människobarn är små vuxna.
Enkelt förklarat så har barn en bägare som ska fyllas. Barn vet instinktiv att de måste hålla mammas uppmärksamhet, inte bli övergivna och hålla sig nära.
Får det detta så fylls bägaren. De blir trygga och går in i vuxenvärlden med trygghet. De duger, de kan klara sig, de är trygga!
Men om mamman överger barnet så väcks rädsla. Detta får inte hända.
Barn reagerar nu olika. Några ger upp. Några jagar hysteriskt uppmärksamhet. Några kämpar med att vara till lags, andra att vara söta, snälla, duktiga… Men mamman lämnar bort barnen var dag alla fall.
Bägaren blir aldrig full och barnet går in i vuxenvärlden med en halvfull (barn)bägare.
Den vuxna fortsätter att jaga en bekräftelse som egentligen bara är viktig för ett barn. En vuxen kan ju klara dig själv – vilket ett barn inte kan.
Du har nu en vuxen som försöker vara till lags, duga, vara duktig, söt, rolig, snäll… eller vilket beteende som nu funkade bäst tidigare – när barnet växte upp.
Tuffast är för de som växte upp med en familj som var frånvarande eller inkonsekvent. Där inget riktigt gav uppmärksamhet. Hjärnan brukar här välja att försöka ha kontroll. Det kan se väldigt olika ut. Räkna kakelplattor, kolla spisen hundra gånger, känna på den låsta dörren om och om igen. Kontrollera mat (ätstörningar)
Går det att fylla bägaren som vuxen? Ja. Det går.
Men tyvärr finns det många som arbetar med terapi som tyvärr inte kan.
Hjärnan än plastisk – alltså ombyggnadsbar. Men många terapeuter är mer en vän och samtalspartner – någon som förstår, tröstar och klappar på axeln.
Det som behövs är någon som skapar nya vägar för hjärnan. De vuxna vägarna. Någon som kan funktionen att hjärnan är plastisk och som kan omprogrammera hjärnan.
Jag valde en legitemerad psykolog där vi arbetade med själv neurosen, orsaken. Det räddade mitt liv. Idag heter den moderna formen psykodynamik. Men tyvärr är det inte längre samma sak.
Jag är nu vuxen. Jag har en vuxen trygg hjärna. Så barnets behov, som jag hade kvar med mig in i vuxenvärlden, är nu borta.
Alla grundkänslor som sorg, glädje, ilska, kärlek och rädsla finns kvar.
Men jag slipper skuld, ångest, oro, magont, svartsjuka och jag slipper vara duktig och till lags.
Jag duger ändå.
Att få med sig en halvfull bägare har inget med bra eller dåliga föräldrar.
Men människobarn utan ett språk är idag tvungna att vara politiskt korrekta, sova i egen säng, lämnas bort och de ska också ta hänsyn till jämlikhet och dagens ekonomi & värderingar.
Och så får vi barn med ont i magen.
Tonåringar med ätstörningar och självskadebeteenden.
Unga vuxna med depressioner.
Och vuxna som mår dåligt, blir utbrända, lider av ångest och kämpar med att såsom ett barn; Inte bli lämnad, avvisad, bortstött eller att inte duga.
Det går att fylla bägaren som vuxen. Det går att programmera om vår hjärna.
Det går att må bra ❤️
Min dröm är att vi slutar fokusera på föräldrarna och på jämlikhet och i stället la all fokus på de lilla barnet.
Ju närmare naturen och vår arts instinkter vi kommer desto tryggare barn.
Och trygga barn blir trygga vuxna ??