Men, tänk om det är jag som verklighetsförändrar? Tänk om det är mitt universum som är skevt?
Det viktiga att komma ihåg är nämligen att i en narcissist värld är att det är alltid de som känner sig orättvist behandlade och de som har rätt. OCH de har noll självinsikt. Det är alltid någon annans fel och all deras tid går åt till att alla ska vet hur orättvist behandlade de är.
Problemet är just noll självinsikt, så hur ska du och jag veta om det är vi eller dom som är narcissisten? Tänk om det är min värld som är påhittad och det är jag som är narcissisten…
En bra start i denna tankebana är att den som vågar undra om det kan vara en själv, har redan en egenskap som ofta saknas vid uttalad narcissistisk problematik, nämligen självreflektion. (Men att läsa denna mening och sen låtsas att man hade tanken från början funkar inte .
Så bra tankar att fundera på är:
Förmåga att ta ansvar
När något går fel, kan du säga “det där blev inte bra från min sida” utan att direkt försvara dig? En person med stark narcissistisk problematik har mycket svårt för det och flyttar snabbt fokus bort från sig själv. Beskriver du situationer som “det är alltid deras fel” eller kan du se din egen del och ta ansvar för den? En narcissist har aldrig fel… det är i stort sett alltid alla andras fel.
Empati i praktiken
Kan du faktiskt känna in hur den andra har det, även när du inte håller med? Inte bara förstå intellektuellt, utan stanna kvar i det? Som ”Jag hör och känner vad du säger, men jag delar inte din åsikt och berättelse.”
Behov av att ha rätt
Hur viktigt är det för dig att vinna en diskussion? Kan du släppa behovet av att ha sista ordet? Hur ofta hör du en narcissist säga: ”Kan vi inte bara vara överens om att vi inte är överens?” Och sen är man vänner igen? (Aldrig!)
Mönster över tid
Handlar det om enstaka situationer när du/personen är trött, stressad eller sårad, eller är det ett stabilt mönster i alla relationer? Är det ett återkommande mönster med liknande feedback från flera olika personer, oberoende av varandra? Och är alla ex idioter? Inga kompisar idag? Och är att försvara sin bild och verklighet viktigare än att lyssna och försöka förstå vad som faktiskt hände? Går tiden ut på att svartmåla personen eller på att lösa diskussionen?
Att ens ställa frågan “tänk om det är jag” talar för att du har tillgång till självinsikt. En annan stark fråga är: “Vilket beteende i den här situationen vill jag stå för, oavsett vad den andra gör?”
Jag har två motton i livet: One life, live it! och Jag vill alltid somna stolt!
Vilka motton lever du efter?