Tänk om vi alla skulle lära oss att gå igen. Eller att gunga.
Tänk om vi skulle använda dagens krav på dessa två tillfällen.
Du provar att gå som ettåring. Ett försök, rumpan…, ett försök till, rumpan, ett sista försök…, rumpan. Äh, jag kan inte gå, jag är ingen gåare. Och så får du betyg på din prestation och du är ju dålig på att gå så du får underkänt.
Din etikett för resten av ditt liv är att nja, jag är inte en gåare, jag är mer en krypare. Jag kan inte gå. Jag är inte duktig på det. I skolan fick jag sämsta betyg på att gå.
Som tur var så sket vi i prestation och levde efter devisen att öva, prova och göra. Om och om igen. Och lärde oss att gå. Tänk om vi skulle använda den tekniken till allt vi vill göra idag? Ganska häftig tanke, eller hur?
Skita i prestation och vad andra tycker och börja öva livet.
Kommer du ihåg när du var på lekparken och ville gunga. Någon vuxen puttade fart och vinden blåste i håret.
Skrattet bubblade i magen. Och en dag sa de vuxna, nä nu får du gunga själv.
Jamen hur????
– Det är bara att ta båda benen fram och sen båda benen bak.
Du viftade med de små benen och gungan stod hopplöst still. Men du hade ännu inte lärt dig att du var tvungen att prestera med en gång. Du hade inte lärt dig att jämföra. Du hade inte lärt dig är vara rädd för att göra fel. Du bara lekte, pröva och öva.
Och minns du när gungan helt plötsligt rörde sig…. när det funkade. Minns du känslan?
Och den känslan missar vi var och varannan dag idag, för vi tror att vi måste kunna springa på första försöket och få gungan att gunga högre än alla andras – på första försöket. Annars struntar vi i det helt och hållet. Och OM vi ändå försöker så jämför vi oss snabbt med grannen.
Och missar känslan av att gungan rör på sig…. vinden i håret… glädjen som pirrar i magen.
Fram med benen…. bak med benen… och igen och igen och igen.
Vågar du börja öva livet? Leka livet? Vågar du lyckas med en miss (det heter visst misslyckas nu för tiden)? Vågar du?