Narcissistister skrämmer mig

En sak som ofta gör narcissistiska beteenden extra svåra att förstå är att de inte alltid börjar i kyla. Tvärtom.

De kan vara din största supporter.

Din bästa vän.

Den som alltid finns där, hejar, backar upp och försvarar dig.

Så till den grad att du är helt övertygad om att ni har en ovanligt lojal relation. Att detta är en av de människor som verkligen står kvar, oavsett. En fantastisk vän med så mycket kärlek och värme. (Vilket gör att de som upplever detta just nu inte förstår hur du kan välja att ta avstånd – även här får du skulden. Det ser narcissisten effektivt till.)

Men lojaliteten är villkorad.

Så länge relationen ger dem något.

Bekräftelse.

Status.

Tillgång till ditt nätverk.

Fördelar.

Saker.

Uppmärksamhet.

Så länge utbytet är gynnsamt är värmen äkta till ytan. De ringer. De ställer upp. De är på din sida.

Men det kan ändras. Ofta snabbt. Ofta utan vettig förvarning.

När du inte längre fyller samma funktion, när du sätter gränser, förändras, inte ger samma tillgång eller helt enkelt inte längre är användbar, då upphör engagemanget. Inte gradvis. Utan abrupt. För många kommer det som en chock.

Hur kan någon som var så nära bli så kall?

Hur kan någon som visade så mycket omtanke plötsligt bli likgiltig eller till och med fientlig?

Hur kan en nära vän bli så elak och vilja dig så illa?

Svaret är att relationen aldrig var ömsesidig på det sätt du trodde. Du var inte vald för den du är, utan för det du bidrog med.

Att förstå detta handlar inte om bitterhet. Det handlar om klarhet. Och om att börja skilja mellan verklig lojalitet och tillfällig närvaro.

Riktig vänskap håller nämligen även när utbytet upphör.

Det kan även ske smygande. Du tror att ni är vänner eller partners. Det första du märker är ett försök att skada dig. Det kan ske genom kritik, förminskning, skuld, manipulation eller genom att långsamt rubba din verklighetsuppfattning.

Om du börjar känna dig förvirrad, som om spelreglerna hela tiden ändras, som om det som nyss var sant plötsligt inte längre gäller, då är det ett starkt varningstecken. När allt samtidigt känns både absurt och orättvist är det ofta ett tecken på att någon aktivt försöker underminera dig.

Om detta misslyckas, om du inte går in i konflikten, inte försvarar dig, inte fastnar, utan duckar, sätter gränser eller helt enkelt går vidare, sker ofta ett skifte. Då riktas energin bort från direkt påverkan och över till indirekt skada.

Personen börjar i stället arbeta genom andra. Det kan handla om ihärdigt skitsnack, förvrängda berättelser, rena lögner och en omskriven verklighet där du framställs som dum, elak, orättvis eller hemsk. Det är inte ovanligt att detta pågår länge, ibland i åratal, eftersom behovet av att återta kontroll och rättfärdiga sig själv aldrig släpper hos en narcissist.

Ett tydligt kännetecken är när någon lägger oproportionerligt mycket tid och energi på att förringa, förnedra, förlöjliga eller förkasta andra, särskilt en specifik person som fått uppmärksamhet, framgång eller självständighet. Då handlar det sällan om saklig kritik. Det handlar om upplevd kränkning. Om känslan av att ha blivit förbigången, orättvist behandlad eller fråntagen något man anser sig ha rätt till.

I den logiken blir hämnd ett sätt att återställa den egna självbilden. Målet är inte sanning, lösning eller kontakt, utan att återta makt. Och i det läget är lögner, förvrängningar och smutskastning fullt legitima verktyg.

Detta betyder så klart inte att allt skvaller eller all konflikt handlar om narcissism. Men när mönstret är ihållande, oproportionerligt och fokuserat på att systematiskt bryta ner en annan person, då är det klokt att ta det på allvar.

Inte för att vinna en kamp, utan för att skydda sig själv och sin verklighetsförankring.

Har du någon i din omgivning som orimligt ofta pratar ner en och samma person? Som känner sig kränkt, upplever att något är stulet från honom eller henne, som upprepade gånger berättar hur hemsk en person är… som de kanske till och med umgåtts med i både 5 och 10 år. Det är nämligen så att när du tillhör narcissistens inre krets och vän så är du omsluten i en enorm kärlek och värme… men ifrågasätter du och hamnar i onåd, ja då är du körd.

Och nej, det går inte att skydda sig mot elakt skitsnack. Du får lita på att de du verkligen vill ha runt omkring dig är kloka nog att inte gå på lögnerna. KARMA brukar vinna till slut.

Man brukar säga att en narcissist saknar självinsikt och därför aldrig känner igen sig själv i beskrivningen. Att det alltid är någon annan som har fel. Att empati, ödmjukhet och genuin omtanke är något som andra borde öva på, inte de själva.

Det gör att många rimliga, självkritiska människor ibland stannar upp och börjar tvivla på sig själva.

Tänk om det är jag som är narcissist.

Tänk om det är jag som är egocentrerad, som tror att universum kretsar runt mig.

Tänk om det är jag som förvränger verkligheten till min fördel utan att förstå det.

Här finns faktiskt två ganska tydliga svar.

Det ena är ja, det kan vara du, om du efter en konflikt, oförrätt eller upplevd kränkning ägnar åratal åt att prata illa om den andra personen. Om det blir viktigt för dig att svartmåla, att få alla att förstå hur hemsk den andra är. Om du drar in bekanta, kollegor och andra människor för att vinna deras sida. Om berättelsen behöver hållas vid liv länge, ibland i flera år.

Och samtidigt märker att du har få nära vänner. Riktiga vänner. Att människor försvinner ur ditt liv, en efter en. Att du blivit ganska ensam.

Detta förklaras ofta bort med att de ändå inte var värda att ha kvar. Att de var fel sorts människor. Men faktum kvarstår. De är borta.

Det går förstås att kompensera ensamhet med bekanta. På sociala medier är det enkelt att samla följare, kalla alla för finaste och skapa en känsla av gemenskap. Men det är inte samma sak som vänskap. De finns inte där när livet skaver på riktigt. När du mår dåligt. När du behöver hjälp. När något faktiskt kostar.

Det andra svaret är nej, det är troligen inte du, om du kan stanna upp och ställa frågan överhuvudtaget. Om du kan reflektera över din egen roll, känna tvivel, ansvar och sorg över konflikter. Om du inte behöver förstöra någon annans rykte för att kunna leva vidare. Om du kan släppa, sörja och gå vidare utan att dra med dig en publik.

En grov men ofta träffsäker tumregel är den här:

Du vet vilka som är dina vänner när du mår dåligt.

Och du vet vilka som inte är det när det är dags att flytta.