Om bara två veckor ger jag mig av till Kreta på Hälsoresa och där ska jag avklädd, iklädd bikini vara en förebild. En ganska så hemsk tanke för en gammal tjockis.

En fd. tjockis som när hon var som fetast släckte lampan när hon skulle klä av sig, bara för att själv slippa se eländet. En fd. tjockis som alltid har tränat men aldrig duschat tillsammans med andra utan alltid åkt hem för att duscha. En fd. tjockis som har haft en mycket sned uppfattning om sin egen kropp.

Tänk vad snygg jag var när jag första gången började banta. Varför fattade jag inte det då? 15 år gammal med ett skinn som idag bara väcker avund. OCH 10 kilo smalare då än idag. Ler lite sorgset.

I alla fall. Jag är nöjd idag. Vågar till och med sitta i bikini. Vågar ha tajta kläder fast det avslöjas en volang när jag sitter. Tänker inte ens på mina fel och brister. De bara är en del av mig. Jag till och med fokuserar på min kropps styrkor idag. Trodde aldrig att jag skulle tycka och känna så.

Men det jag funderade på nu är min roll som förebild:
 Är mina gropar i låren en styrka på att det finns en lugn självkänsla och nöjdhet i en vuxen kvinna som bantat hela sitt liv. Eller är de en brist som visar att jag inte har nått hela vägen fram? Är min lite bredare bak ett bevis på att man kan må bra och vara viktnöjd som 45 åring fast man inte ser ut som 20 år? Eller ett bevis på att jag borde träna lite hårdare?

Är det bra att äntligen vara nöjd, trygg och lite operfekt? Att visa att en kropp som har varit fet, gravid och hunnit till mitten av livet är helt ok, trots lite skavanker?

Eller visar det på lite lathet och att jag borde kämpa hårdare?

Vilka signaler skickar jag ut som förebild? Vilka signaler vill jag förmedla? Hur tas de emot? Jag tror att just onöjdheten är ett av våra största problem. Att gå ner 30-35 kilo och sen haka upp sig på 3-4 kilon i slutet. Att gå ner från storlek 56 till 42 och sen haka upp sig på att det finns en liten volang kvar. Att förvänta sig att kroppen ser lika dan ut vid 20 som vid 40.

Om jag inte njuter idag. jag missade ju chansen vid 15-20 års åldern, när ska jag njuta? Om jag inte njuter idag, tror jag då att mitt skinn och kropp blir smärtare och mer ungdomlig senare? Vid 50? 60? 75? 90? Nja, tror att jag tar den här chansen, att jag ska lära mig av egen erfarenhet. Jag tänker stolt njuta idag över att 35 kilo är borta, att magen är riktigt platt för en fd. fet 45 åring. Sen får mina lår vara lite gropiga och min rumpa en storlek för stor. Tror jag bestämmer mig för att DET är en förebild som heter duga!

En kvinna med skavanker som är nöjd!