Jag är alltid lite för hungrig och jag är aldrig riktigt mätt.

Kanske därför jag blev en klassisk jojobantare och lyckades banta mig upp till 111 kilo.

Jag provade alla kalorikurer som fanns på 80-90-talet. det är ju bara att ”äta mindre och träna mer”. Vet du vad som händer om jag äter mindre? Jo, jag blir ännu hungrigare. Vet du vad som händer om jag tränar mer? jo, jag blir ännu hungrigare. Och värst av allt, jag blir helt fokuserad på mat och att äta. Jag glömmer att leva livet.

Men det är väl bara karaktär. Bit ihop och kom igen. Jag kämpande. Men tyvärr klarade jag inte av att vara oerhört hungrig och aldrig mätt i 10-15 år i sträck. Jag klarade ofta bara av några tuffa veckor och ibland månader av denna strikta kost. Jag började hela tiden om.

Men jag gav inte upp. DET är karaktär! 20 år av misslyckande och jag gav inte upp.

Jag hittade lågkolhydratkosten runt 98-99. Montignac dör upp i bok form. Lycka! Det var biffar, franska vitlöksostar och gräddsås. Äntligen en diet där jag fick äta. Äntligen fick jag äta mig mätt. Och jag gick ner i vikt.

Eller mätt och mätt. Jag blev nöjd. Har fortfarande svårt att bli mätt. Och jag är fortfarande en överätare. Jag är kan äta stora mängder mat. Men nu fanns förutsättningen att hitta en lösning.

Jag var tvungen att lära mig äta. Och eftersom jag i alla fall var ohungrig och någorlunda nöjd i stället för som tidigare, alltid hungrig och aldrig mätt, så var min kamp betydligt lättare nu.

Men jag var tvungen att träna in rutinerna. Jag hade ju inte haft några på 20 år. Jag hade aldrig ätit på samma vis år ut och år in. Aldrig. Nu var det dags. Tråkig matvardag och trygga rutiner var mitt mål.

Jag var tvungen att ha en riktlinje för min tallrik och portionsstorlek. Jag skapade handmodellen. Den gav mig en fingervisning.

Tjock3Men jag är en överätare. Och har en hjärna som letar lösningar. Jag började överträna. Var uppe på 12 timmar i veckan. Ketosen ökade, hungern försvann. Endorfinerna ökade, kontrollen ökade. Ja, jag hade hitta facit. Men kroppen vänjer sig. Mitt beteende av överätning kom tillbaka trots all träning.

Jag har nu tränat ner min nivå till 2 timmar per vecka samt 40 minuters träning per dag. Mer balanserat. Det var alltså inte det som var lösningen.

Jag valde nu att lägga fokus på livet, mina tankar, mitt ätbeteende och att skapa acceptans. Jag kan inte följa mina signaler. Jag måste äta med förnuftet. Jag måste göra maten till en trygg rutin och leva livet, inte tugga det. Det har tagit en massa år, men nu sitter det. Nästan i alla fall. Det sitter så bra att jag inte går upp och ner i vikt, så bra att jag inte tappar greppet och ångrar mig.

Lösningen fanns inte på tallriken, den fanns i livet och i min hjärna.

Många fortsatte söka lösningen på tallriken. Och många fortsätter att söka lösningen på tallriken.

Nollning. Ketosen skulle upp. Hur många som började med nollning 2010 är kvar där och har fått det att fungera lugnt och tryggt? Och mår strålande idag?

Många av dessa sökte vidare. Fortfarande med fokus på maten. Nu var det många som ville att ketosen skulle upp ännu mer. Vi började mäta ketoner. Ändrade på sammansättningen på kosten. Mer fett, mindre proteiner, mer fett och mindre kolhydrater. Hur många som började med detta runt 2011-2012 är kvar där och har fått det att tryggt fungera? Utan att svaja i vikten och fortsätta kampen? Och mår strålande idag?

Nja, jag upplever att flera har sökt sig vidare. Fortfarande med fokus på maten. Fast nu ska vi fasta.

Tänk om det inte är i kosten lösningen ligger, utan i vårt ätbeteende? Tänk om den välbalanserade och varierade lågkolhydratkosten med naturliga fetter är kanon men att vårt ätbeteende är problemet? Om lösningen inte går att hitta på tallriken?

Jag är en överätare. Det är jag på fet kost också. Jag äter fel på alla former av kost. Mitt ätbeteende är off. Men jag har nu valt en kost som gör mig mer nöjd och ohungrig. En kost som inte triggar mitt belöningssystem. En kost som håller mitt blodsocker balanserat och som stärker mitt immunsystem. En varierad kost med grönsaker och nötter så min hjärna fungerar på topp. Det är nog så långt jag kan komma med maten.

Jag väljer en varierad kost som ger mig alla små näringsämnen och håller mig frisk i 30-40 år framöver samt enkelt kan bli en avslappnad livsstil. En kost där jag inte behöver börja om. Utan bara mala på. Som fungerar i alla sammanhang (Om jag inte blir bjuden på smörgåstårta förstås. ler stort.)

Kanske fokus ska vara på helheten? Varför överäter vissa? Varför gör vi inte som vi har bestämt? Hur påverkas vi av vår hjärna? Av stress? Av våra hormoner?

Kanske det är där vi ska lägga fokus.

Jag har valt den vägen. Vill du följa med? Låter det intressant?