Ja, med föreläsningen om Energibarn? Mitt svar blir tveklöst: HELT FANTASTISKT!

Vilket gensvar! Där var föräldrar, lärare, specialpedagoger, rektorer mm. Efter föreläsningen kom väldigt många fram och tackade för att jag satte ord på problemen på ett så tydligt sätt. Att jag skapade möjlighet för ”poletten att trilla ner”. Många använde ordet ”Aha-upplevelse”. Det jag sa var så enkelt och självklart och ändå hade man inte tänkt på det.

Jag fick sen en massa mail efteråt som verkligen berörde mig. Många tårar och många ”ögonöppnare”. Flera föräldrar skrev att ”det var ju MIN son du pratade om”.

Det viktigaste efter en sådan föreläsing är att inte fundera på vad man har gjort galet tidigare. Det går ändå inte att förändra något. Använd i stället historien som en nyttig och värdefull erfarenhet och gör det du vill ändra på idag, i morgon och resten av framtiden.

Jag pratade om Energibarns brister, inte om fullt sammansatta diagnoser. Spelar det någon roll om bristerna skapar en full diagnos? Eller är det bristen som ska kompenseras som är det viktiga? Jag pratade mycket om kompensation och möjligheter i stället för uppfostran. Jag pratade om förståelse och acceptans för ett funktionshinder som inte syns. Vi skulle aldrig kräva av ett barn i rullstol att de ska skärpa sig och resa sig och gå… ”Du kan om du bara vill”.

Men vi gör detta på fullaste allvar med ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionhinder. Med någon förevändning om att han eller hon bara är ouppfostrade.

Jag blir så ledsen. Vilket barn vill alltid misslyckas? Vilket barn vill alltid få skäll? Vilket barn vill hamna utanför kompisgänget? Vilket barn vill vara illa omtyckt?

Nej, dessa barn har inte en aning om vad och hur de ska göra för att det ska bli rätt. Vi berättar ju bara vad som är fel.

Jodå, jag håller med om att det finns fräckhet och arrogans hos många av tonåringarna. MEN det är ju för att de har misslyckats som barn och hellre vara ful&fräck och veta varför man får utskällningen och varför de vuxna är missnöjda. Till skillnad från att aldrig duga…

Jag hade också valt strategin att bli uppkäftig. Men får vi vuxna verkligen vänta så länge innan vi gör något? (Det är dock inte för sent, bara lite jobbigare :))

Var du där? Berätta gärna vad du tyckte!