När jag var ung så fixade de mig inte. Jag var mobbad, utanför och ”besvärlig”. Suckar och himlande ögon var vardag.

När jag var mellan 20-40 så funkade jag i min familj. Min stora lycka. Men jag funkade inte bland arbetskamrater. De tyckte att jag stressade upp deras arbetstempo och skapade oreda med alla mina idéer.

Gick jag på utbildningar hamnar jag utanför gruppen då jag var för snabb, lärde in för lätt och pratade för mycket. Tog helt enkelt för mycket plats.

Under alla dessa 40 år ville jag bara passa in. Grät ofta inför min dåvarande man och undrade varför ingen tyckte om mig. Jag var ju snäll. Och ville alla väl.

Jag kunde inte se mig själv utifrån. Jag trodde jag var som alla andra.

Jag kan fortfarande inte se mig utifrån men idag VET jag att jag är mycket och tar plats. Jag har tydligen så stor energi så jag ”känns” bara jag går in i ett rum med folk även om jag inte säger ett ord.

Vid 40 trillar polletten ner. Jag läser till lärare och skriver boken Energibarn. Kommer då på att jag är ett energibarn och alla råd i boken gäller mig som energivuxen.

Jag har nu förstått att jag ska inte vara i grupp. jag ska vara chef, utbildare, lärare, föreläsare mm. Jag ska vara utanför gruppen men med människor. Jag älskar människor (med smiter också gärna undan)

Jag passar inte på parmiddagar och mingel är det värsta jag vet. Prata om ingenting och fråga om ”hur många barn har du?” ger mig noll. Jag vill diskutera riktiga saker. Ha ha ha. Så jag bjuder sällan in till parmiddagar. Jag träffar mina vänner en och en. Där funkar jag. Och jag tackar ofta nej till fester, middagar mm då jag ändå inte passar in.

Jag äter kanon, trippel dos omega 3, aldrig gluten. Noga med mineraler. Noga med ett stabilt insulin. Så min hjärna inte störs av kosten.

Jag tränar mycket, så min energi minskar en aning. Så slipper omgivningen mitt surr.

Jag lär in nytt var vecka, så min hjärna alltid får stimulans. Så slipper omgivningen ge mig detta.

Sen lärde jag mig hur man smälter in i en grupp (någorlunda) ”Normala” människor vill analysera gruppen. Så de går in i en grupp, och observerar. När de vet sin roll så öppnar de upp och alla hinner med att anpassa sig.

Vi; ADHDare, är bara oss själva. från början till slut. Vi anpassar oss inte utan bara är. Detta förstör ”normisarnas” behov och de blir rädda, oroliga och ”stör sig” på faran – oss. Så de väljer bort denna farliga personen som inte följer reglerna.

MEN idag kan jag spelet. så när jag går in i nya grupper är jag tyst i 4 dagar, Ja, min hjärna dör, jag hör inget, missar mycket och har det ganska så tråkigt. Men efter 4 dagar när alla är klara med sina grupperingar så kan jag slappna av och vara mig själv. Halva gruppen gillar mig i alla fall inte. men det får vara ok. Men halva gruppen både uppskattar mig och låter mig hänga på. Bra mycket nättre än innan. Ler stort.

Denna teknik använder jag bara på utbildningar jag går.

Bästa trivs jag när jag får vara mig själv. Så jag undviker att finnas i grupp där alla ska vara lika och ingen får sticka ut. Det är inte ett bra ställe för mig. Jag blir trött, ledsen, uttråkad och håglös. Och känner mig bortvald och utesluten.

Jag väljer en plats där jag får vara jag. Chef, instruktör, lärare, egenföretagare.

Och så har jag få men riktigt underbara vänner. Som konstigt nog brukar säga – ”Jag förstår inte vad du menar Anna när du säger att du är jobbig och för mycket – du är ju bara du” Och jag tror uppriktigt att de menar det. Några har varit kvar i 35 år nu <3

Sen har jag kunskapen om min hjärna. Och om hjärnor. Och om ADHD/ADD. Det hjälper.

Jag förstår mig. Och då är det lättare att kräva att andra ska förstå mig.

Det är detta jag hoppas ge alla, barn som vuxna, genom den nya uppdaterade boken ”Energibarn – unikt kreativa hjärnor med myror i brallan”

Vill du vara en del i att skapa möjligheter? Köp BOKEN Energibarn 2.0