…som jag tror att flera av er kommer känna igen er i. Jag hoppas också på att vi med gemensamma krafter och erfaranheter kan ge stöttning, tips och ideer i kommentarsfältet. Vad gör du när du känner samma sak? Har du till och med kommit ur det? Berätta gärna.

Här kommer raderna (med tillåtelse från mailskrivaren):
”I två års tiden har jag ätit enligt lchf nu men efter några månader så misslyckas jag varje gång och det gör mig så himla ledsen men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet att du egentligen inte kan göra så mycket för att hjälpa mig och att du egentligen inte har tid för enskilda fall som detta men jag måste bara få skriva av mig till någon som inte kritiserar mig för att jag tror och vill leva enligt lchf men har svårt för att hålla fast vid det. 

Jag har inga som helst problem att låta bli saker som pasta, bröd och ris och egentligen inte potatis heller. Men glass och choklad är den stora boven i mitt liv tillsammans med min sambo. Mitt största problem är en blandning av min dåliga självdisciplin och min sambo som vägen 60 kg på sina 170 cm och som tränat hela sitt liv. Han kan gotta sig i choklad och hämtmat samtidigt som han vräker i sig mackor på kvällarna. Själv väger jag nu 98 kg på mina 168 cm och har inte råd att ”unna” mig denna lyx som min sambo, samtidigt som jag har svårt att låta bli när han sitter bredvid mig i soffan och äter.

Jag har aldrig varit överviktig, snarare tvärtom. När jag fick mitt andra barn gick jag upp till 100 kg och jag återhämtade mig aldrig från den graviditeten utan har varit överviktig sen dess, och nu har det gått fyra månader sen min tredje graviditet och jag väger lika mycket nu som när jag var höggravid med mitt andra barn.

Jag har aldrig i mitt liv tränat, aldrig tänkt på att jag skulle behöva då jag alltid varit underviktig! Jag tycker det är svårt att få tid och att komma igång. Jag känner mig jätte deprimerad pga min vikt och att jag har så svårt för att på egen hand gå ner, för jag vet att om jag bara bestämmer mig så skulle jag gå ner mina kilon ganska fort då jag inte är ”sönderbantad” men varför har jag så svårt för att låta bli att göra som min sambo. Varför tappar jag alltid motivationen efter några månader och slutar laga mat för att istället börja med hämtmat!

Vill så gärna ha hjälp men allt kostar ju pengar och tyvärr så tillåter inte vår ekonomi det minsta ” onödiga” utgifter nu! Jag känner mig som en dålig människa som inte klarar av att fixa detta på egen hand och att jag är i stort sett den enda i min omgivning som är tjock. Jag tycker träning är kul men det är ju självklart jobbigt då jag har mycket dålig kondition och att jag är väldigt tung, jag skäms inför min omgivning men känner ju samtidigt att jag vill ha stöttning från dom. Jag vet att jag måste arbeta med mitt tänk först innan jag börjar med kroppen, men hur lyckas jag med detta? 

Ber om ursäkt om jag slösat din tid med mitt långa mail men har iallafall fått skrivit av mig och kanske jag en dag lyckas med att gå ner mina kilon på egen hand! Tack för en bra blogg Anna, du är toppen!”

Önskar jag hade 36 timmar på mitt dygn. Ryser i hela kroppen och känner frustrationen och hopplösheten. Men jag vet att vi är fler här som upplevt samma sak. Dela gärna med dig.

Tillägg den 13/8 – YES! Fick ett nytt mail. ”Mamma” har avokat sin operation, ger nu LCHF en chans. Underbart! Jag blir så evinnerligt glad.