Ja, detta är en oerhört viktig fråga och ett av de största problemen gällande viktminskning och diabeteskontroll. Sockerberoendets varande eller icke varande kan diskuteras i oändligheten. Jag struntar i vad de kommer fram till. Jag VET att det finns och att det är ett stort problem, sen hur de vill definiera det… ja, spelar det så stor roll?
Det finns två anledningar till ”suget” på kolhydrater. Det rent kemiska som du skapar genom att äta mycket kolhydrater OCH har den genetiska läggningen för att trigga, för att få kicken och belöningen. Alla känner nämligen inte detta. Ungefär som att vissa äntligen mår bra och finner ett lugn (eller snarare slipper den totala ångesten) när de dricker, så de fortsätter att dricka hela vägen till alkoholism. Andra tar ett glas för att det är gott och slutar sen.
Samma sak med kolhydratomani. Underbart ord. Skratt. Här gäller det att TA BORT allt som triggar. Fanatiskt? Ja, då får det väl vara det.
Men vem kallar en nykterist för fanatisk? Nej, då är man plötsligt en ansvarsfull fd alkoholist.
Efter några veckor är suget oftast borta. Tyvärr tror många att eftersom det BARA är mat och inte en drog så bör man väl kunna göra ett undantag, bara ett litet ett. Det allra flesta kommer på, att det var en evinnerligt dum idé. Många kan inte ta bara en bit. Jag kan inte ta EN bit. Det bara inte går.
Jo, jag börjar med en, men det tar inte många timmar innan jag har ätit en till fast 40 gånger, något jag sen ångestladdat bara ångrar. Hoppar jag över denna en, så har jag inga som helst problem. En mycket underbar känsla. Att ha kontroll över sina handlingar och må bra och känna stolthet. Att få uppleva att karaktären fungerar som den ska.
Anledning två till ”suget” är att kolhydrater tyvärr fungerar ångestdämpande genom att det påverkar serotoninet. Du kan alltså självmedicinera mot stress, ångest, hopplöshet, trötthet mm. Och ja, det fungerar. faktiskt lika bra som med lyckopiller. Ordet ”tröstäta” känner alla igen. Och visst gör vi det alltid på kolhydrater!! Inte tar vi en bit kycklingfilé när det är som kämpigast?
Det fungerar även som ”kick”. Du kan äta dig bort från tristess och uttråkning utan att behöva aktivera dig.
Det är denna anledning som många faller på. Man kämpar, är konsekvent, hör talas om alla som äntligen lyckas med LCHF. Hör om suget som försvinner. Och ändå kan man inte få det att fungera. Ändå faller man tillbaka. Ändå kommer hopplösheten och känslan av misslyckande.
Nej, det är inte kört. Men det krävs mer än bara ny kost. Du måste mår bra!
Så vilken form av kolhydratoman är du? Kanske lite av båda? Själva suget knäcker du på ca 2-3 veckor om du hoppar över undantagen. Vill du ha kvar undantagen så får du fortsätta att kämpa med suget.
Självmedicinerar du? Ja, då är det viktigast att ta ansvar för hur du mår. Du är värd det! (Men kom ihåg att det är lika svårt att söva sig själv och operera bort blindtarmen som att fixa ”ett benbrott i hjärnan”. Konstigt nog tror många att ångest kan fixas med viljan, trots att vi är instinktiva överlevnadsvarelser.)
Lycka till!
Lär känns dig själv. Lär dig dina bästa vägar.
30 svar
hej! tack för detta! detta är viktigt att förstå att det här med ätande består av så många faktorer. Jag har alltid haft problem med maten, kanske pga hur jag blev retad som barn och maten blev min tröst. Jag började äta LCHf för ett tag sedan och visst blev det bättre men precis som du skriver att man försöker men ändå trots denna diet faller tillbaka. Sedan jag börjat mnotionera och gå i KBT så har mitt inre sug försvunnit. För det är det det är; mer än bara fysisk hunger, det är ett inre sug som för det mesta inte har med mat att göra utan uppmärksamhet som själen kräver. Men samtidigt tror jag det är viktigt att dra ner på mängden socker för den står för den andra delen av kroppens obalans. Att jobba med det psykiska och det fysiska är båda lika viktigt. tack! mvh/lina
Jättebra skrivet, som vanligt. Det är stora likheter med alkoholmissbruket och kolhydratmissbruket. Många klarar att hantera spriten, men 10% gör det inte. Vore intressant att veta om det är liknande siffror när det gäller kolhydrater.
Men om man ser sig runt i västvärlden, så är nog siffran betydligt högre..
Fikade hos en kompis igår, hon sätter fram ett fat med osttärningar åt mig och säger: Jag skulle ju inte bjuda en alkoholist på en öl.
Hoppas att fler av våra nära och kära börjar förstå det och inte kommer med det eviga trugandet när det gäller kakor och konfekt nu till jul.
Även om de mår bra av det, så måste ju jag få göra mitt medvetna val och avstå.
Ja, det är nog farligt om det blir för mycket halelulia om EN sida av hälsa. Kosten gör mycket men är inte allt. Vi människor är så mycket mer.
Lina: Härligt att höra att du jobbar med dig själv. Önskar fler var så modiga och starka.
Birgitta: Visst är det underbart med riktiga vänner!
Nettan: Skratt. Det där har vi nog alla provat… bara EN för att smaka och sen har vi trillat dit så det heter duga. Men, det ger en ny kunskap genom erfarenhet.
Jag klarar mig ju fint utan socker och kolisar när jag inte äter några. Men så tog jag en knäck bara för att smaka (korkat…!) och sedan blev det fler. Plötsligt åt jag allt under söndagen. Insåg snabbt att mitt misstag blev större än tänkt. Ja, så igår var det att börja om att stå emot begäret. Jag vet ju att det försvinner om jag är stark! Ska jag äta fler knäck i jul, nej tror inte det;)
Hej, väldigt beskrivande om problematiken med kolhydratomani, det stämmer på bokstaven. Det gäller att vara extremt på sin vakt mot den ”onde” som vill lura i en en enda liten smakbit bara…. och så inse att man måste vara det livsvarigt… det är i alla fall så det känns :o/
Önskar att vi som lider av sockerdjävulen kunde övertyga de som tjatar om ”dålig karaktär”, att det har så evinenrligt fel.
Jösses vad bra du kan skriva OCH beskriva saker och ting angående kolhydrater och LCHF.
Jag är ett typiskt fall av kolhydratomani. December 2007 började jag med LCHF och lyckades gå ner ca 20 kilo, men så blev min man sjuk (Glioblastoma multiforme) i en obotlig hjärntumör och allt vändes upp och ner i livet.
Tyvärr har jag nu gått upp ca 10 av de där 20 kilona, pga att jag helt enkelt inte orkar vara strikt LCHF:are hela tiden, och där kommer då det där med ångestdämpande osv in kan jag tänka mig.
Jag vet precis hur jag SKA äta , men orkar inte stå emot de förbaskade kolhydraterna i svarta stunder.
Jag gör så gott jag kan VET när jag äter fel, men kan ändå inte låta bli. Människan är allt bra konstigt konstruerad när man inte kan motstå frestelser även fast man vet att man inte mår bra av vissa saker.
Jag intalar mig varje kväll att i morgon…i morgon DÅ ska jag ta mig i kragen och komma tillbaka till den beslutsamheten och självkänslan som jag hade före den 4 februari 2008 då vi fick det ödesdigra beskedet om min mans sjukdom.
Visst vi ska alla dö en dag, och som tur är så vet man väl i de flesta fallen inte exakt när, var eller hur, men att som i vårt fall, (och naturligtvis många, många andras fall), så finns ju ovissheten, sjukdomen, mediciner, undersökningar m.m. där dagligen och stundligen som ett orosmoment. Så man kan kanske tycka att ”skylla” min dåliga karraktär på min mans sjukdom är en dålig ursäkt för att inte lyckas i mina försök att vara en strikt LCHF:are, men så enkelt är det tyvärr inte.
Jag VILL, men har ändå inte viljan. Det känns nästan som om man styrs av en osynlig kraft som man inte orkar kämpa emot.
En vacker dag, ja föresten det kan ju lika bra vara en mulen dag, så kanske jag förhoppningsvis får min viljestyrka tillbaka igen.
Hoppas det kommer många på ditt Release Party av din bok idag. Jag har redan köpt din bok, men har inte hunnit läsa hela ännu, men jag gillar det jag sett så här långt.
Tack för att du finns Anna och som sagt – Lycka till idag!
Kram Eva
tack för den ”sköna” bekräftelse jag får av att läsa din blogg. ! det är också serotonin höjande ; )!
Hej Anna!
Har ätit LCHF i ett år snart och mår jättebra av det. Bättre än jag nånsin mått faktiskt….
En ”bieffekt” av denna kosten är att jag fått upp ögonen något för hur vår mat produceras (margarin t ex) och vad det egentligen är vi stoppar i oss. Känns otroligt skönt att kunna kontrollera hur maten tillagas och var den kommer ifrån, eftersom jag numera alltid lagar min egen mat. Skulle aldrig få för mig att luncha i personalmatsalen igen.
I förra veckan hade de pannbiff på menyn på jobb, och jag tänkte handla hem några. I sista sekunden frågade jag personalen om det fanns socker i biffarna……..JA, svarar hon! Det blev himmagjorda biffar istället =)
Hilsen
Jonna
Hej!
Tack för dina ord som går in i själen och berör. Du får mig alltid motiverad till att fortsätta med LCHF.
Jag började i juni och mår väldigt bra fysiskt: sockersuget väck, blodsockerfallen är ett minne blott, sover gott om nätterna, den svullna magen är borta, led och huvudvärk börjar ge med sig. Jag har alltid förstått att jag blir sjuk av mat, men aldrig vetat av vad. Ett tag trodde jag att jag var glutenintolerant, laktosintolerant etc etc. Men inga prover visade någonting. Men ändå sa kroppen ifrån.
Tills jag kom i kontakt med en klasspappa som öppnade mina ögon för LCHF.
Nu förstår jag att jag är sockertorsk, en eländig varelse som inte kan äta socker utan triggas igång på mer och mer och…Men det är häftigt när man börjar förstå hur kroppen fungerar och det blir egentligen väldigt enkelt att leva efter den nya kosten.
Det svåra är att stå emot folks kommentarer, de som vi alla LCHFare upplever. Men jag har bestämt mig. Jag mår bra och ska må bra i framitden.
Min 15-åriga dotter säger åt mig om jag råkar nämna ordet godis ”Mamma du kan inte äta godis!”
Men det är lurigt att vara sockerberoende. Jag är förkyld med otäck hosta, har tagit Cocillana-Etyfin två kvällar på raken och magen är svullen som en ballong. Medicinen innehåller en stor mängd sackaros, 680 mg/ml…läste jag i Fass. Det gäller att läsa på innehållsdeklarationerna innan intag av ta mig tusan allt. Men det är det värt!
Må gott alla härliga!
/Kicki
Hej
Är det någon som kan tala om vad det är för symtom när man går in i ketos …
Just nu är jag inne i något som känns som gravid symtom ( jag är inte gravid 😉 )
metallsmak i munnen, lite illamående, tung i kroppen, trött, lätt huvudvärk. Är det ketos eller? har hållit på med LCHF i ca 2 månader men inte gått ner något:
Malin
Japp, metallsmaken i munnen är en klassiker. 🙂
Däremot brukar man ganska snabbt må kanonbra i ketosen. Lite supermankänsla.
Hej Anna! Jag är 58 ar, bor i Tyskland, och har börjat med LCHF för drygt en man. sen. Första v -2,5 kilo, sen inget, sen -1 kg, sen -0,5, sen +1.3. Jag vet ju att jag fuskat, men 1,3 kg??? Lite väl häftigt!! Nu har jag ställt ner den förb…. vagen i källaren (hoppas du kan läsa utan á)och ska väga mig 1g/v. :)Ställde mig pa den 1-2 g/dagen!! Destruktivt, jag vet.
För mig är kolisar och socker troligen ett o samma problem. Jag blev blixtsnabbt av med sockersuget. Packade adventskalender Nikolausstrumpa med massor av godis-inga problem alls 🙂 överlycklig!!! Men suget smyger sig pa om jag äter för lite tillfredsställande mat.
För mig gäller: Bra planering och god mat!
En bit mörk choklad eller en mandarin eller 10%ig joghurt med grädde och lite hallon, lite Stevia och ett par valnötter tar jag IBLAND, när jag är lite sugen. Och det räcker!! Det triggar inte upp ”det gamla” och jag känner mig lycklig och FRI.
Men, deppad känner jag mig ibland. Det hör till historien att jag sluta röka (för 3dje gangen!!!)för 3,5 man sen ocksa! Först med hjälp av nikotintuggisar, nu är jag ”nere” pa Oliver Twist, och vanliga tuggummi. Nästa steg far vänta ett tag. Det funkar jättebra, jag ”slipper” ju äta hela tiden eftersom jag inte ”far”. Men ledsamheten som kommer ibland stör mig. Jag ”borde” ju och vill vara glad att jag är sa ”duktig” och att allt funkar!!
Ytterligare en reflektion. Din bok kan tyvärr bara köpas pa Bokus för mig som bor i Tyskland, och det är svindyrt porto. För tva böcker ca 200skr. Vet du nagon annan förläggare som säljer svenska lchf-böcker till utlandet??
”Å nej då jag är inte beroende” GRÅTER när jag ser bilden på limpan……
Helt fantastiskat vad bra du skriver och beskriver…
Kommer att försöka få tag i dina böcker idag för att se om jag slipper hämta ut mitt serotonin recept på apoteket…..
Glöm inte att komplettera med lite motion/rörelse, omega 3 och spikmatta när man kämpar mot för lågt serotonin! 🙂
Ju mer du orkar ”träna” (spelar ingen roll i vilken form, kan vara en skogspromenad eller dans i vardagsrummet) desto mer ångestdämpning får du med hjälp av endorfinerna.
1-3 rutor mörk choklad per dg kan också vara en bra självmedicinering, då du kommer åt tryptofan som är en byggnadsten för att bygga serotonin. Däremot är det inte bra att överdosera hokladen. Så max 3 rutor/dag.
Lycka till!
Vilken chock! Jag gråter…
Har sedan i söndags försökt med denna metod…
Det är svårt, jag är en ”sån” som går upp mitt i natten trots att jag är grymt trött, vaknar t.om för att jag måste ÄTA..
Jag vill lyckas, jag vill inte vara såå tjock..
Jag har 3 diskbrock så rörligheten är inte den bästa, men har lånat min mors gå-band och går på denna 10 minuter varje dag sen i söndags utom 1 dag då huvudvärken tog över(som jag har ofta, som jag nu förstår varför jag har) och varför jag sover så dåligt..
Åh, gudars vilket uppvaknande =)
Tack!!
Oj vad intressant…. Jag är nog den som stressäter kolhydrater. Gud vad härligt det är att trycka i sig en muffins när man är stressad och hjärnan inte vill sluta snurra omkring! Men nu kör jag LCHF och det blev lättare att skippa för att… Ja för att man inte ska äta kolhydrater på LCHF!
Å det är så bra skriver!
Så nutralt/oladdat…
känns nästan som healing att läsa..
man känner sig bekräftad, trygg och inspirerad. – att ja man är inte ensam, om att vara ovanlig. Det gäller bara att hitta SIN väg.
Nu ska jag börja våga vara artig på riktigt och säga nej..
tack för grymma texter!
Hejja! Hejja! Ja, nu är det dags att du tänker på dig. Det är inte egoism det är omtanke. För mår du ditt bästa så blir dina vänner glada 🙂
Är på vecka 2 av lchf. Känner av kolhydratsuget. Hade TÄNKT ”fuska” med en pastarätt idag. Läste detta och ändrade mig. =) Så tack. Mkt bra skrivet.
Takk! 🙂
Jag gillar verkligen din blogg och hur bra du förklarar saker och ting. Jag har en tanke och en fråga som jag verkligen hoppas att du kan svara på. Hoppas verkligen på att du kan reda ut detta! Du skriver ofta att för att kunna gå ned i vikt och hålla sin vikt på ett tryggt sätt så måste man lära sig att stå still i vikt. Ibland kan detta ta tid att lära sig, månader kanske till och med 1 år. Min fråga är vad man ska göra om det kanske är lite ”bråttom” att gå ned i vikt? För livet och hälsans skull, för att kroppen inte kan vänta? Man kanske är pre-diabetiker, har ont i kroppen, har inte mens för att man är överviktig och vill inget hellre än att få bli gravid (får ingen hjälp heller så länge bmi är högt), ens hormoner i kaos pga övervikten och man är ung och vill kunna leva livet istället för att känna sig som en 90 åring? Man kanske inte har lyxen att vänta, åren går fort och livet och kroppen kan inte vänta. Vill inte sluta som barnlös och bitter. Hur gör man då? Pulverdieter är uteslutet men gärna LCHF och massor med hård motion, men ibland kanske man måste äta ganska minimalt (ligga på underskott) samtidigt som man ökar motionen (kanske varje dag) och är detta verkligen fel? Kanske skulle ses som svält och att vara för extrem med motionen? jag känner varje dag att kläderna blir större och på vågen händer det saker hela tiden från dag till dag. Men jag äter typ barnportioner och är lite hungrig när jag går och lägger mig. Men detta är det enda som gör att det händer något och jag tänker inte vänta nåt mer eller stå still! Rent krasst så kan folk dö medan de står still och lär sig att göra det, ibland kanske måste man piska sig själv lite för att överleva! MVH/Jenny
Alla hälsovärden blir snabbt bättre även om vikten inte rasar 🙂
Men nej, det finns inget fel. jag förstår dig. Däremot kan kampen bli så tuff och så lång att du ger upp. Att kroppen är med envis än du. Men orkar du så är det naturligtvis ok 🙂
Varmt lycka till!
TYVÄRR är många dietister smala i grunden. (Inte alla, men alldeles för många) De har noll och ingen förståelse för att alla inte fungerar som de gör och de fortsätter med en gyllene kolhydratfylld tallrik för alla. Sorgligt!
Underbart att hitta någon som sätter ord på allt som jag bara har gått och känt. Jag är en sådan som har ätit upp barnens godis mitt i natten eller havregryn och socker när inte annat har funnits.
Har ju hört om hur suget ska försvinna med LCHF men det fungerar inte riktigt så för mig. Stress, tunga stunder, att jag inte hinner med motionen. Kör bil långt, känner mig ensam etc, etc, löser ut en jättestor drift att stoppa nåt i munnen, hela tiden. Då vräker jag i mig nötter, mandlar, grädde, hallon,solrosfrön eller vad som helst. Det spelar inte så stor roll om det smakar bra eller inte.
Jag vet inte vad jag ska göra det här med att tappa kontrollen känns jobbigt.
Hej Åsa!
LCHF tar bara suget från den svajande blodsockerkurvan eller suget från själva triggern som det söta är.
LCHF tar inte bort sockerberoende eller tröstätning. Inte heller uttråkningsätning.
Däremot kan LCHF ge lite extra kraft att orka ta tag i dessa problem. Det är också en förutsättning för att vinna över till exempel sockerberoende. Men en förutsättning är tyvärr inte alltid hela lösningen.
Hej !
Ja allt detta vet jag redan om, var till min spirometrisköterska
igår och fick bekräftat min uppgång i vikt för ett och ett halvt år
sedan vägde jag 78 kg 167 cm nu 84 kg 167 cm.
Det är mitt sockerberoende, som gör att jag går upp,
mina stavgångspromenader har jag lagt av, blir bara då och då.
Tycker jag rör på mig dan i ända tack vare min katt jag skaffade i Aug.2012.
Han håller mig i trim.
Brukar tänka ska ändå inte ut och jaga någon karl, spelar ingen roll hur
jag ser ut. Bara utseendet är perfekt håret alltså.
är snart 71 i Mars. Kan ju komma igång än en gång med ett försök
att sluta äta allt farligt, Har prövat allt utom 5i2 metoden, för fasta passar
inte min tarmflora, fick jag förklarat av en läkare för 20tals år sedan.
Ska följa Din blogg, alltid lär jag mig något nytt.
Ha en underbar Torsdag