Om bara två veckor ger jag mig av till Kreta på Hälsoresa och där ska jag avklädd, iklädd bikini vara en förebild. En ganska så hemsk tanke för en gammal tjockis.
En fd. tjockis som när hon var som fetast släckte lampan när hon skulle klä av sig, bara för att själv slippa se eländet. En fd. tjockis som alltid har tränat men aldrig duschat tillsammans med andra utan alltid åkt hem för att duscha. En fd. tjockis som har haft en mycket sned uppfattning om sin egen kropp.
Tänk vad snygg jag var när jag första gången började banta. Varför fattade jag inte det då? 15 år gammal med ett skinn som idag bara väcker avund. OCH 10 kilo smalare då än idag. Ler lite sorgset.
I alla fall. Jag är nöjd idag. Vågar till och med sitta i bikini. Vågar ha tajta kläder fast det avslöjas en volang när jag sitter. Tänker inte ens på mina fel och brister. De bara är en del av mig. Jag till och med fokuserar på min kropps styrkor idag. Trodde aldrig att jag skulle tycka och känna så.
Men det jag funderade på nu är min roll som förebild:
Är mina gropar i låren en styrka på att det finns en lugn självkänsla och nöjdhet i en vuxen kvinna som bantat hela sitt liv. Eller är de en brist som visar att jag inte har nått hela vägen fram? Är min lite bredare bak ett bevis på att man kan må bra och vara viktnöjd som 45 åring fast man inte ser ut som 20 år? Eller ett bevis på att jag borde träna lite hårdare?
Är det bra att äntligen vara nöjd, trygg och lite operfekt? Att visa att en kropp som har varit fet, gravid och hunnit till mitten av livet är helt ok, trots lite skavanker?
Eller visar det på lite lathet och att jag borde kämpa hårdare?
Vilka signaler skickar jag ut som förebild? Vilka signaler vill jag förmedla? Hur tas de emot? Jag tror att just onöjdheten är ett av våra största problem. Att gå ner 30-35 kilo och sen haka upp sig på 3-4 kilon i slutet. Att gå ner från storlek 56 till 42 och sen haka upp sig på att det finns en liten volang kvar. Att förvänta sig att kroppen ser lika dan ut vid 20 som vid 40.
Om jag inte njuter idag. jag missade ju chansen vid 15-20 års åldern, när ska jag njuta? Om jag inte njuter idag, tror jag då att mitt skinn och kropp blir smärtare och mer ungdomlig senare? Vid 50? 60? 75? 90? Nja, tror att jag tar den här chansen, att jag ska lära mig av egen erfarenhet. Jag tänker stolt njuta idag över att 35 kilo är borta, att magen är riktigt platt för en fd. fet 45 åring. Sen får mina lår vara lite gropiga och min rumpa en storlek för stor. Tror jag bestämmer mig för att DET är en förebild som heter duga!
En kvinna med skavanker som är nöjd!
19 svar
Bra inlägg!!
Känner precis likadant… Nu har jag gått ner 20 kg. Men är det verkligen OK att säja att man är ”nöjd” bara för det?
Jag bytte jobb i maj vilket innebär att mina nya kollegor aldrig sett mig 15 kg tyngre… Och ibland tänker jag att de tycker att det är konstigt när jag säjer att jag nått mitt mål. Att de tänker ”Men 5 kg till vore ju inte fel?”. Det är antagligen bara mina tankar som jag projicerar på andra, men de finns ändå… Den där fantastiska känslan av att ”WOW, jag har gått ner 20 kg och kan ha storlek 29 i jeans” infinner sig vissa dagar, medans jag andra dagar tänker att det inte är tillräckligt bra och att jag borde tappa fler kilon….
Att bli nöjd och helt acceptera sig själv kan vara en längre process än att tappa de kilon man vill bli av med…:-)
Var nöjd och stolt och glad och njut av resan! 🙂
Lustigt, jag skrev just ett mail till dig om hur vältränad och snygg du ser ut på bilden till Kostgajdens Brevkurs, som kom i brevlådan precis när jag kom hem.
Och så kommer jag in här och läser dina funderingar. I betraktarens ögon är du en smärt, vältränad kvinna i sina bästa år.
Härligt att du kan känna det själv numer också.
Själv har jag ett år kvar till 50 och har aldrig varit så nöjd med min kropp och mig själv, som jag är nu.
Visst har jag en liten volang också, när jag sitter. Några kilo till ”skulle” jag kunna gå ner, men det får bli om det blir. Inget jag hetsar efter längre.
Kanske är det kroppens sätt att visa att det behövs några kilo extra, om vi blir sjuka eller får svälta. Kanske inte meningen att vi ska bli så smala som det västerländska idealet säger oss.
I många länder är det höjden av kvinnlighet att ha en lite större rumpa. Många män gillar oss ju också när vi inte är allt för beniga.
Då måste det ju vara dags att vi själva blir nöjda med våra vältränade kroppar. Precis som både du och jag blivit, efter alltför många år av självförakt.
Njuta och må gott, med god mat som håller oss friska och pigga resten av livet 🙂
Bra skrivet! Har också undrat över hur jag kunde vara så missnöjd med min kropp så att jag började fasta, banta mm redan som 17åring. Hade kanske t om sluppit det resultat på kroppen som jag har nu, Behöver gå ner 30 kg men det går OERHÖRT TRÖGT! När jag pratar om att SEN ska jag ha det o det i klädväg får jag skäll av min syster som tycker att jag ska klä mig fint NU för att jag då mår bättre och kan acceptera och respektera mig själv, även om jag ännu inte är smal. Vägen ner blir så mycket mera innehållsrik och trevlig då! Livet är här och nu och går inte i repris!
Du är en mycket bättre förebild än dagens fotomodeller, skådisar och andra så kallade kändisar.
Vad är egentligen en perfekt kropp? Utmärglad, svag eller stark och frisk?
Vad betyder en eller annan grop i låret jämfört med att kunna springa, hoppa långt och länge?
Jag har det senaste året gått ner 8,5 kg och varje dag när jag ser mej själv naken i spegeln så tycker jag om vad jag ser. Är precis som jag vill nu, trots att mitt BMI inte är smal utan i övre gränsen av vad som anses vara normalt. Som tonåring var jag (ofrivilligt) nere på 18 i BMI och försökte med alla medel gå i upp i vikt så jag vet hur kantig o hård min kropp är i såna extrema siffror. Nej tack. Jag vill ha mina bröst och mina höfter som visar att jag är kvinna och inte nån android.
Idag är jag glad åt min kropp, gillar att klä mej så att mina kurvor syns. Bästa tipset för att få uppskattade blickar, är definitvt att använda kjol. Oavsett om kurvorna är mera eller mindre ”tvära”.
Är tacksam att jag kan visa åt min tonårsson, att riktiga kvinnor inte är benrangel. Att man kan klä sig snyggt och vara vacker trots att man inte är modellsmal.
Bara så du vet. Vi män gillar väl tilltagna akterkastell. Någonting att hålla i när åskan går. Gör mig härmed till tals för samtliga män.
Underbar inställning och precis vad som gör en VERKLIG förebild! 🙂
Du gör absolut rätt i att vara stolt över dig själv och inte sträva efter att vara perfekt. Jag tror att deltagarna på resan också har lite extra kilon och skavanker här och var och då känner de sig säkrare i sig själv om du inte är helt felfri.
Jag har själv tappat ce 40 kg, men har en hel del kilon kvar. Jag var också betydligt äldre när jag kom in på LCHF tänket och då rättar kroppen till sig ännu sämre, än om man är i din ålder. Jag är dock glad ändå för de kilon som jag har förlorat och njuter av mitt lättare jag trots ganska så mycket häng och volanger.
Lycka till med resan och njut!
Jag tror du representerar majoriteten av oss kvinnor när du berättar om dina tankar.
När ska vi kvinnor inte bara säga, utan också tycka, att det viktigaste
är att vi har en kropp som tar oss framåt och låter oss uppleva sånt som är viktigt i livet.
Den kanske inte är perfekt men den fyller sitt syfte!
Var glad och nöjd med allt som livet ger…
🙂 Ni är fantastiska!
Fast jag tycker inte att det är så enkelt.
Själv är jag 47 år 167 cm lång och har gått ner ifrån 69 till 62 kg.
I mångas ögon kanske det är ”perfekt”, men jag är inte nöjd alls.
Men det har inte med vikten att göra. Jag kan säkert fortsätta med LCHF livet ut, liggandes i soffan och ändå inte gå upp – men är det så jag vill leva?
Nej! Jag har en liten ”kostcirkel” runt midjan när jag sitter ner och är nyfiken på om den går att träna bort. Tänk om den gör det! och jag inte ens provar.
Därför tränar jag 3 dar/vecka – för att få mer muskler, för att se om min kropp kan bli ännu snyggare och för att JAG mår bättre av att träna än av att sitta i soffan. Och går den inte bort så har jag haft roligt under tiden jag försökt.
Men att vara nöjd med sig själv? Jo, på ett sätt men inte på ett annat.
Att vara nöjd, är för mig på sätt och vis att sluta sträva efter att bli bättre och då slutar jag kanske att utvecklas som människa, och dit vill jag inte.
Så jag är nöjd med att gått ner 7 kg men måste prova om min kropp kan bli ännu snyggare.
Låter ologiskt för en del, kanske, men det är så jag fungerar.
En kvinna som är nöjd med sig själv, mår bra och trivs med livet är både perfekt och vackrer oavsett bilring eller celluliter!
Idag kom din kokbok, den gillade jag från första sidan 🙂 Nu vankas krämig kyckling i ugn och till CSI ikväll blir det yoghurtpannacotta.
/Heléne
Bra skrivet…det där är ett problem för många av oss som bantat i hela vårt vuxna liv. Ständigt har vi jagat en kropp och ett utseende som var fjärran från det vi såg i spegeln och på kort (hur många har liksom jag flytt så fort ni såg en kamera, av rädsla för att fastna på bild och tvingas se sanningen i vitögat…att det inte är så illa som ni trodde, utan VÄRRE???) Sedan, när vi passerat 40-strecket och lyckats rasa i vikt med lågkolhydratkost mer än vi någonsin gjort med traditionell fettsnål viktväktarkost, upptäcker vi plötsligt att livet är orättvist…vi kanske väger 30 kg mindre, men kroppen vägrar envist att fördela fettet och musklerna som den en gång gjorde. Jag har tvingats inse att även om jag är normalviktig vid 42 års ålder, kommer min kropp aldrig mer att se ut som den gjorde vid 22…vad jag än gör. Men jag försöker intala mig att jag är så många erfarenheter och insikter rikare idag än jag var för 20 år sedan…och den tanken känns för det mest helt tillfredsställande. Men visst händer det att jag tänker: ”tänk om jag upptäckt lågkolhydratkostens fördelar för 20 år sedan, medan jag stod ämnesomsättningsmässigt på topp, i stället för att plåga mig själv med pulver- och juicedieter och Viktväktarna…tänk om jag gått ner 30 kg när jag var 22, tränade massor och kroppen liksom omformade sig själv utan att jag behövde ägna det hela en tanke…?”
Vill bara instämma med övriga – Anna, du är en mycket bra förebild! Din energi, positiva inställning till livet och kosten är bara några saker. Att du dessutom är stolt, nöjd och normalviktig är en sund motvikt i vårt snedvridna samhälle!
Man behöver inte älska sina gropar eller omfamna sina volanger, men man kan välja att acceptera dem som en del av en fantastisk kropp. Och sedan lägga energin på att njuta av och med den kroppen! Människan är den vackraste av alla skapelser just på grund av olikheterna… Kram på dig Anna, och alla er andra 🙂
Det har ibland känts som om jag måste tillägga när jag nämner min viktminskning för folk: ”ja fast….det är några kilon kvar men jag är tacksam för alla kilon som är borta….” Varför ursäktar man sig så? Varför kan man bara inte vara jäkligt nöjd över att ha ”kommit på” DET som gör att man hade svårt med vikten från början? Dumt!
Som gravid med växande mage förundras jag över hur kroppen förändras. Jag känner mig bekväm och väldigt nöjd med att ens blivit gravid. Först var jag orolig att min viktresa skulle göra mig nojig men tvärtom har det blivit lite kul att se förändringarna. Så mina tidigare komplex har försvunnit än mer under denna förändring, tack o lov!
så sant så sant ! vilket bra inlägg! jättebra blogg, den behövs verkligen som inspiration!
Tack! 🙂