Varför fungerar inte LCHF på mig? Varför går jag inte ner i vikt?
Jag får den frågan lite då och då. Första gången så förstod jag inte varför. Jag hade personlig kostrådgivning med en tjej som hade en övervikt på minst 30 kilo. Vi gick igenom kosten, skrev matdagbok, gick igenom kunskapen, letade fällor.
Tjejen gjorde allt rätt och jag trodde på henne och gör fortfarande, när hon sa att hon aldrig ”fuskade”.
Till slut ställde jag ”rätt” fråga. Hur MYCKET äter du?
LCHF går ut på att du ska äta dig mätt. Proteiner och fett har ju en mättnad som sitter i hjärnan. När kroppen fått vad den behöver så signalerar den att du ska sluta äta. (Kolhydrater blockerar dessa signaler, därför kan du äta dig tjock på mackor) Dessa ”ät inte mer”-signaler (fast en annan sort) kommer OCKSÅ från fettväven. Ett hormon skickas ut och berättar för hjärnan att det finns ett fettlager = du behöver inte äta så mycket. (leptin)
MEN hjärnan har aldrig varit med om att bli ”dränkt” i signaler från fettväven. För vi har aldrig haft en sådan stor övervikt när våra signaler utvecklades. Detta gör att hjärnan konstaterar att det måste vara fel och slår därför dövörat till. Japp, det innebär att är du för tjock tappar du mättnadssignalerna. Visst är det orättvist? Det verkar också vara så att många som under en lång tid utsatt sin kropp för tuff jojobantning tappar sitt naturligt stopp.
Så då kan LCHFs rekommendationer att du får äta tills du är mätt, innebära att du äter alldeles för mycket.
Använd handflatemodellen. En handflata (från fingertopp och hela handen) kött, fågel, fisk eller ägg. En handflata med grönsaker OVAN jord. En näve med fet god sås. Denna fördelning gäller alla måltider, även frukosten.
Är du mer hungrig, lägg till lite mer fett. Gärna fet ost. Det skapar bra mättnad.
All mat ska läggas på tallrik och du ska alltid sitta och äta. (Det är nog det enskilt allra bästa tips som finns för viktminskning)
Sen kan det vara kul att konstatera att tjocka människor (även fd. tjockisar som jag) oftast äter väldigt fort, medan smala människor oftast äter långsamt. Och JA, det finns studier som visar att hastigheter har med vikten att göra. Ju snabbare du äter, desto mer fettinlagring. Spännande, eller hur?
8 svar
Jag har alltid varit en ”tunnis” och alltid varit den som ätit överlägset långsammast, oavsett sällskap. Alltid tyckt att andra stressat och när jag gick i skolan hann jag ofta inte äta mer än halva min portion innan alla andra sprang upp från bordet (och jag följde ju med då). Men även när man ”får” äta så mycket man vill så hinner man antagligen inte få i sig så mycket mat innan mättnadskänslorna slår till.
Gröna Anna: Njut av att du har en bra ät-hastighet. Vi är så många som stressar genom vårt ätande. Jag är en av dem… trots att jag har kunskapaen. Skratt. Sorgligt.
Jag har fått väldigt bra äthastighet med LCHF och äter ALDRIG numera när jag är mätt. Kolhydratsuget är HELT borta, äter inte bröd numera och framför allt fikabröd som varit min största last. Har inte gått ner så mkt i vikt, men jag är glad över att ha fått ordning på mina signaler och räknar med att viktminskningen kommer. Kan även äta en godsak idag utan att fortsätta som jag gjorde förut, dessutom tycker jag att allt sött är FRUKTANSVÄRT sött numera. Jag kan till och med förstå människor som inte äter sötsaker för att de inte gillar det – inte för att de tvingar sig av avstå, om du förstår. Har inte förstått det förut. Så min största vints med LCHF är ju det här med kolhydratberoendet som jag haft hela mitt liv, men blivit av med nu. Fast det tog över ett år att bryta det totalt och faktum är att jag inte alls varit medveten om hur beroende jag har varit, förrän det hade brutits. Det här löser naturligtvis många problem när det gäller ätandet!
Så jag säjer till alla som har svårt att få till det: ge inte upp! Det kan ta lång tid att ställa om sig helt, men det är värt besväret eftersom chansen att förändringen blir bestående borde bli betydligt större än om det går fort (ser ju många som har problem med att falla tillbaka i sötsuget). För mig kom den avgörande förändringen efter en period av fakirande, drygt ett år efter att jag lagt om till LCHF – det var först då jag klarade av en fakirperiod.
Tant Grön: Tack för din berättelse. Just detta att det får ta tid tycker jag är kanon att du tar upp. Det TAR tid och vi måste vara snälla mot oss själva.
Tack för att du tar upp detta igen, Anna.
Funderar lite på din brevkurs, ingår det personlig rådgivning? Till exempel att mejla frågor till dig och få hjälp?
Ja, under de 8 veckorna som brevkursen pågår får du en personlig kod som gör att du per mail kan ställa hur många frågor du vill och behöver.
Detta gör att breven ger en grund att stå på och mailen den personliga delen om du önskar.
Några mailar mycket, andra inte alls. Helt efter behov.
Jaa.. ibland blir det att man glömmer sunda förnuftet när man förlorar sig i kolhydraträknandet.
Finns ju en hel del sunda bantningstips oavsett kostmodell, ät inte mer än vad du behöver, drick inte din mat, ät sånt du måste tugga på helst,
och man kan givetvis inte äta fritt av något om man vill gå ner i vikt.
Sen så är det där med hunger lurigt, man kan vara hungrig jämnt, dvs antagligen sugen på något gott hela tiden, men sånt rimmar dåligt med kroppens behov så då kanske man skall fundera på vad som är underliggande orsak, vanor, sug, tröst och kompensationbeteenden.
Finns oxå de som är rädda för att bli hungriga, det är nog helt normalt att bli mätt/hungrig.. och att bli hungrig strax före en måltid är nog mer ett tecken på god planering.. att äta fasten man inte är hungrig får nog betraktas som udda.
Har man diabetes, metabolt syndrom, insulinresistens så är LCHF outstanding, men för övriga så innebär just att man äter riktig mat i lagoma proportioner en bra hjälp att komma till rätta med diverse skäl till övervikt, dåliga vanor, ätstörningar och annat.
Jag har hört =) att det här med hastigheten kan påverka om vi äter för mycket mat. Det tar en viss tid innan signalerna om mättnad går fram till hjärnan, och om man då har ätit väldigt fort så är det lätt att man ätit mer mat än man behöver.
Ska vara en anledning till att man blir sådär tokigt proppmätt oxå…
Själv har jag alltid varit en långsamätare och inte haft större problem med vikten. På senare år har hela livet stressats upp för mig – och även min närvaro under måltiden. Jag äter betydligt snabbare än förut, och givetvis har jag gått upp i vikt.