Läs den raden en gång till och stanna upp. Detta var det första jag och alla mina kurskamrater fick höra när vi började läsa på universitetet. Med dessa ord formas vi in vårt utbildningssystem och samhälle från vi är mycket små tills vi står stolta med examensmössan på huvudet för att ge oss ut i den stora vida världen. Lyd, referera, minns och repetera. Du får gärna kritiskt granska så länge du kan refererar till någon annan, för hur skulle det se om alla tänkte och tyckte själva? Alla andra kan bättre än du och vårt motto skulle från denna dag vara ”Källa på det?”
Jag är evinnerligt tacksam för de senaste åren av skrämsel, restriktioner och propaganda, då de har tvingat ut mig från hagens trygga mitt och hela vägen till hagens gräns med det stora höga staketet. Så länge vi människor lever i mitten av hagen så känner vi oss trygga och fria. Vi får gå var vi vill och vi får säga och tycka vad vi vill. När någon lyfter det faktum att det kan finnas ett begränsande staket och känslan av frihet bara är en illusion så blir många arga och upprörda. Jag skuttade lyckligt omkring i mitten i många år av mitt nu 58-åriga liv och orkade inte lyssna på alla dessa kraxande domedagskorpar.
I mars 2020 tvingades jag hela vägen fram till staketkanten. Staketet var högt med massor med taggtråd överst, gränsen var bevakad av vakter och min frihet var med ens begränsad. Jag och många med mig rusade tillbaka till mitten och ropade att det finns ett staket med vakter och vi är inte alls fria. Naivt trodde jag att mottagandet skulle vara förvåning, tacksamhet och lite osäker nyfikenhet. I stället blev jag utesluten av flocken. Vi var några stycken som skapade oss en ny flocktillhörighet. Vi sprang fram och tillbaka mellan det begränsande staketet och gruppen i mitten, var gång med nya bevis och nya insikter. Ibland fick vi med någon för att själv titta, så snart de närmade sig det höga staketet vrålade väktarna högt och aggressivt ”Vargen kommer, spring! Vi skyddar er!”
1906 uttrycker sig Evelyn Beatrice Hall i fri översättning ”Jag håller inte med dig, men jag lovar att gå in i döden för din rätt att säga det du tycker”. Vi behöver inte hålla med varandra. Det är okey att välja livet i mitten av hagen, men de borde även vara okey att välja att gå över staketet och nyfiken undersöka var som finns utanför. Vem äger sanningen? Vem har rätt att ta kontroll över dina intryck, upplevelser och tolkningar?
Gruppen i hagen utser 5 representanter för att fastslå vad som är ”sanningen”. En lägger sig mitt i hagen och studerar himlen. Sanningen är att allt är blått, oändligt och tryggt. En lägger sig ner och blundar och söker inåt. Sanningen är tusen tankar, känslor och en värld bortom det materiella. En lyfter upp sitt älskade barn och snosar mjukt i nacken på den lilla. Sanningen är närhet och kärlek och att vara en familj. Den fjärde springer fram till staket och blir slagen, hånad och fastbunden. Sanningen är tvång, begränsning och fångenskap. Den sista av de fem följer med till staketet och vakterna vrålar i panik att därute väntar döden. Sanningen är att staketet skyddar.
Vad är ditt perspektiv, var befinner du dig i hagen och vad har skapat din sanning? Jag skulle vilja säga att tänka ”rätt” kan kännas skönt, men stjäl din frihet till din sanning.