”Ska jag fettbomba?”

Jag fick en fråga i helgen: ”Man Anna, om du nu inte läser andras bloggar, hur kan du då veta vad som skrivs?”

Mitt svar: ”Jag får mail, FB-meddelanden och printscreens…”

Och nu är det dags igen. Jag fick precis ett långt mail som innehöll frågan ”..ska jag fettbomba?…”

Mitt svar är och förblir: Nej, varför skulle man vilja gör det? Alla (eller i alla fall många, för många) som väljer den vägen blir ju aldrig klara. De fastnar i någon form av experimenterande. Prova hit och prova dit. Öka här och minska där.

En god vän som arbetar med ätstörningar sa: ”Det är detta jag arbetar med dagligen…” Den meningen skrämde mig och gjorde ont i mitt hjärta.

Alla svar finns inte på tallriken. Hade de gjort det så hade ingen blivit tjock. Då hade ingen valt att äta för mycket. Punkt.

Varför åt vi då mycket att vi blev tjocka? Kanske är ordet ”varför” mer intressant? Ditt svar är inte samma som mitt svar, med det är troligtvis svaret på varför du nu kämpar med övervikt, eller kämpar med att bibehålla din vikt.

Tyvärr går detta ”varför” att självmedicinera bort. Mångas svar på ”varför” är nämligen ”tröstäta”, ”suget”, ”belöningsäta”, ”Unna sig”, ”Uttråkningsäta”, ”Jag äter när jag är ledsen, arg, glad, besviken, nere, trött…”

Och det finns en massa knep att döva dessa känslor. Mat är ett av dem. Men få arbetar med orsaken – känslorna. Vi bara dövar, igen och igen och igen.

Vad fungerar bäst som självmedicinering? Jo kolhydrater. Och som med hjärnans alla system så blir det hela tiden en ökad tolerans. Men med kolhydrater gör detta inget, det är bara att öka dem. Det finns inget stopp.

Men kolhydraterna ger biverkningen – övervikt. (Den ger fler biverkningar, men vi var ju bara på vikt och ätande i detta inlägg).

Till slut var vi tjocka. Och till vår lycka hittade vi LCHF. En kolhydratätare går in i kesos redan runt 80 gram Kh per dag, så vi njöt. Ketosen gör nämligen samma sak som kolhydraterna PLUS att vi får en extraeffekt – hunger. OCH går ner i vikt – initialt…

Så nu var vi ångestfria, ingen oro, pigga och glada och fick ”kicken” UTAN att bli tjocka. Och vi blev ohungriga, så det blev ännu enklare att äta som vi hade planerat UTAN att hjärnan tog över våra beslut.

Men då kommer problemet. Hjärnan utvecklar ju tolerans. Den vill ha mer. Vi minskade Kh lite till, och lite till och lite till och lite till. Efter några år var vi på noll.

Men vår tolerans ökar… och ökar. Så efter ett tag kom alla känslor tillbaka, trots nollning. Orsaken knackade på. Och vi fortsatte jaga symptomen.

Nu la vi till träning, för endorfiner fungerar på samma sätt. Vi tränade 2-3 timmar i vecka och ökade det snabbt till 6-10 timmar i veckan. Först tränade vi varierat, men sen blev det hårdare och hårdare och hårdare. Vi behövde endorfinerna och toleransen ökade hela tiden. Vi kände inte av den ursprungliga dosen.

De som hade lärt sig äta konsekvent den mängd de mår bra av och tagit tag i grundorsaken till den tidigare övervikten var nu klara.

Hade ketos varit lösningen och hjärnan inte utvecklade tolerans, så hade ju alla som hoppade på nollning år 2009-2010 varit klara idag. Eller hur?

Men så var det inte. Resten fortsatte att söka och experimentera. Det var nog för lite ketos? För lite träning? Dags för optimal ketos. Vi ökade fettet och tvingade upp ketosen lite till.

Det gick bra ett tag, tills tåligheten ökades av hjärnan. Nu känns inte ens detta.

Den gamla kunskapen från kolhydratstiden väcktes. Vi fastade ju för att hamna i kesos. Kommer ni ihåg alla fastekurer vi gjorde på 80 och 90-talet och vad bra man mådde på fredagen? Det var ketos!

Kanske kan man sätta ihop nollning, mycket fett ”fettboma”, hård träning och fasta? japp, det går och det fungerar. Kortsiktigt. För sen kommer tåligheten från hjärnan, den vill ha mer!

Eller varför inte ”fettfasta” med stenhård träning?…

Vad gör vi nu, när inget fungerar längre? När tåligheten är så hög att det inte ens käns att vara i ketos på 20 gram Kh? Det vi njöt av för 10 år sen <3

Ja, vin fungerar. Alkohol är bra i detta syfte, och ju mer tåligheten ökar desto mer kan vi öka! Men jag tror inte vi kommer att bli lugnt, långsiktigt och tryggt normalviktiga med allt detta.

Orsaken finns ju kvar.

Jodå, alla ni som går i taket nu. Ni FÅR äta som ni vill. Men jag behöver inte hålla med. Ni FÅR göra vad ni vill med era kroppar. Jag talar inte om vad ni får eller får inte. Jag bara svarar på vad jag tycker.

Och jag, efter att ha sett detta kämpandet sen 2009, delar inte uppfattningen om att ni har hittat ”facit”. Snarare tvärt om, min personliga uppfattning är att vi kommer längre och längre bort från lösningen.

Vi inom LCHF har ofta sagt: ”Idioti är att göra samma sak om och om igen, bara lite mer. Och förvänta sig ett annorlunda resultat.” Jag tycket det borde gälla för fler än dietister och SLV. Vi kanske borde lyssna på oss själva?

Kan du inte äta som du har bestämt dig för i 20-30 år, så kanske det är detta som du ska lägga tiden och kraften på? Lite tuffare och mycket jobbigare, men jag tror du har en betydligt större chans att lyckas då. För alltid. Utan kamp.

Jag var med om att börja banta när jag var 14 år och kcal-metoden fungerade. Jag gick ner 10 kilo på 6 veckor med en massa kolhydrater. Efter 20 års bantande så fungerade ingenting, inte ens fasta och hård träning. Min kropp hade anpassat sig. Jag gick till och med upp om jag åt ”som alla andra”. Jag gick över till lågkolhydratkosten. Jag tog tag i mitt ätbeteende. Jag gick ner. Jag var klar.

Men jag ser till min förtvivlan många idag som nu inte ens går ner med strikt LCHF. Efter många års trixande och fixande med LCHF så står de nu still även med denna teknik. Varför? Kan det vara så att orsaken är kvar, hjärnan ökar sin tålighet och vi är överlevnadsvarelser vars kropp anpassar sig? Håller vi på att göra om samma sak igen, men denna gång med kolhydratskräck i stället för fettskräck?

Vill du lära dig att lyckas?