Men tänk efter före! Hur svårt kan det vara?

ADHD och dopamin

Det är oerhört intressant och ibland frustrerande att ha förmågan att se på sin egen hjärna utifrån.

En del  av ADHD är dålig impulskontroll och dålig konsekvensbedömning.  För en del betyder det att de ”smäller av” och ”exploderar” utan att hinna tänka efter före. För andra att de bara gör utan tanke på konsekvenser. Jag bara gör, helt utan tanke. Mitt liv ser ut så. Allt händer och sen undrar jag förvånat hur det blev så här <3

Jag har accepterat detta. Det bara är. Inte rätt och inte fel, det är.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att ”du måste tänka efter före du gör något”. Det är som att be en blind att ”se sig för innan de går över gatan”. Förmågan finns inte.

Eller att du ska hämta hushållsrullen innan du spiller ut kaffet. Tanken finns naturligtvis inte där innan. Så är min vardag, jämt och alltid.

Förr kände jag mig dum när jag fick människors besvikelse på mig ”Men Anna, varför hämtade du inte pappret innan du spillde?”. Idag har jag accepterat. Jag kan inte för jag har ingen aning om att jag skulle spilla, tanken slog mig aldrig. Så jag har inget att förhålla mig till.

Jag har accepterat! Jag är inte dum, korkad eller elak. Jag bara är.

Tankar och val

De flesta får en tanke, Funderar över den och agerar. De vet inte ens om att det finns ett annat sätt att fungera på. Bara det är egentligen spännande. Vi som har en brist i vår hjärna är de som ska förstå hur andra fungerar – andra som har en fungerande hjärna.

I alla fall. En ADHD-hjärna får inget meddelande, ingen tanke och har därför inget att fundera över och det är det som är ”dålig impulskontroll” Vi agerar. Punkt.

Borde vi inte uppröra oss mer över alla med en fungerande tank när de vägrar att förstå och acceptera olikheter?

Detta är i alla fall resultatet av signalsubstansen dopamin. Och så länge vi inte kan ”skärpa till” våra signalsubstanser och med omtankens kraft öka dessa så kommer problemet kvarstå. Detta har inget med ego, omtanke eller empati att göra. Det är en signalsubstans.

En liten biokemisk molekyl som inte ger oss en tillräckligt stark signal. Inget annat.

Barn och dopaminbrist

Tänk en barn som gör så här. Och sen får en utskällning och tvingas lova att till nästa gång lära sig av erfarenhet. Hur ska du kunna lära dig av erfarenhet utan att ”tanken” dyker upp? Det du ska göra är ju steg 2 i processen. Steg 1 är själva tanken. Tanken som aldrig dyker upp. Tanken som möjliggör valen och som möjliggör att lära sig av förra gången. Vi får aldrig tanken, steg 1 händer aldrig,  och vi kan då omöjligt värdera något som inte finns. Vi kommer att agera utan tanken, som aldrig finns… igen och igen. Och för detta får vi skäll, besvikelser och suckar.

På nåt sätt lär sig hjärnan och vi agerar smartare och smartare med åldern. Fast fortfarande utan tanke, den finns ju inte. Precis som att en blind inte ser bättre bara för att de bli äldre. Bristen är kvar, men vi blir bättre på att kompensera den.

Att tänka efter före och att lära sig av tidigare missar är tyvärr inte ett val vi har. Vår blindhet sitter just där. Vi måste hitta andra lösningar. Och hoppas på att våra vänner och familj har förmågan att se vår brist och aldrig ta den personligt.

En blind vän trampar dig på tårna och välter en vas du älskar. Är det på grund av elakhet och dumhet? Bör den blida vännen skärpa sig och se sig för bättre nästa gång? Det är vad många – på allvar –  kräver av oss med ADHD.

Jag har arbetat mycket med dessa barn.

Och lever den världen själv. Jag har utvecklats enormt. Jag växer för var dag. Jag utvecklas fortfarande. Du kommer aldrig höra ”sån här jag och det får du ta”. Men du kommer få höra ”Jag gör mitt bästa, men visa saker kan jag fortfarande inte och jag kommer missa på dessa punkter”

Jag vet vad jag fortfarande jobbar med. Och jag har ännu inte kommit på hur jag ska förstå hur jag ska lära mig hämta papper innan jag spiller ut kaffet. Men jag jobbar på det. Och hoppas att du har förståelse för att jag verkligen vill, även när det går åt skogen. Jag är inte elak och ego. Jag saknar dopamin och därför förmågan till impullskontroll och konsekvensbedömning.

Det kommer jag alltid att göra.

För din skull lägger jag en massa tid, kraft och omtanke för att lära mig en teknik för att kompensera denna brist. Den blinde kommer aldrig att se. Men kommer att försöka lära sig tekniker för att undvika att trampa dig på tån och välta din vas. Även den gången du plötsligt står på ett annat ställe och ställt en vas på en plats som inte var förväntad. 

Barnen blir ledsna och arga och känner sig ofta orättvist behandlade. Omvärlden ser dom som fräcka och arroganta. Barnen blir ännu argare och omvärlden ännu surare.

Vi vuxna, som har förstått vår brist har två val, att snabbt be om ursäkt, ett ärligt förlåt – för resultatet av vår spontana handling var ju inte meningen. Eller så kan vi bli arga och bita tillbaka mot orättvisan.

Jag har valt att snabbt be om ursäkt. Ett ärligt förlåt. Uppriktigt från mitt hjärta. Jag ville ju inget ont. Min blindhet såg inte din tå.

Jag är elefant i glassbutik. En blind elefant i en glasbutik. Jag är en snabb, klumpig, energisk, skuttande elefant (verkligheten) som tror jag är en liten smidig balettdansös (min upplevelse) – i en glasbutik (livet)

Jag är inte elak eller empatisvag. Men jag välter lite då och då något i butiken, oavsiktligen. Jag försöker då empatiskt med stor omtanke be om ursäkt, laga och ersätta. Ibland möts det med förståelse och ibland inte. Jag har också lärt mig vad jag behöver och vad jag brister. Jag berättar tydligt för de som är i min närhet var jag har mina brister. vad jag jobbar med, kämpar med och vad jag fortfarande inte hittat tekniker för.

Mitt hjärta gråter för alla barn som lever detta var dag. Jag förstår i alla fall varför.

Jag är vuxen, jag klarar mig. De vänner jag har runt mig känner till min brist. De som inte kan hantera den väljer jag bort eller de väljer bort mig. Utan att vi behöver bli osams eller göra varandra illa. Vi bara väljer bort. Enkelt.

Men än en gång, tänk alla barn och tonåringar som vi var dag skäller på, suckar åt, inte accepterar deras förlåt för det är ”femtielfte” gången – de lär ju sig aldrig!! Vi tolkar deras uppgivenhet som nonchalans och arrogans. Vi blir personligt sårade av deras brist, som de inte ens känner till och absolut inte kan trolla bort.

Omgivningen ber de med brister i hjärnan (lågt dopamin och svag receptor) vara de som förstår alla de med en neurotypiskt fungerande hjärna. Jag har den förmågan – idag. 49 år gammal (när inlägget skrivs). Men det har tagit sin tid. Jag har varit förtvivlad så många gånger för jag inte har förstått vad jag gjort för fel och varför alla är arga på mig. Så sent som 2004. Någonstans där ramlade polletten slutligen ner.

Kosten

Jodå, jag tror kosten jag valt har varit en betydande del i detta. Kosten, livet, självkänslan, åldern och en stor kunskap om hjärna.

Vi är olika. Även i sättet hur tankar når fram. Några av oss har inte tanken och utvärderingen och möjligheten innan vi agerar. Vi är ”blinda” där. Och hur gärna vi än vill kan vi inte lära oss att ”se bättre”. Att be oss tänka efter före är som vi krävde att du hämtade hushållspappret innan du spillde ut ditt kaffe. Kan du det?

Krama alla barn runt dig, speciellt våra älskade ”skitungar”, lite extra idag. De vill göra rätt men vet bara inte hur.

Vill du läsa mer?
Köp boken Energibarn 2.0
Adlibris

Bokus