Energibarn och skolan

Jag var lärare för en 4-6:a. Vi skulle uppfylla målet att förstår kroppens organ och funktioner.

Jag hade 24 elever (och en assistent) I klassrummet fanns diagnosticerad ADHD, ADD, Tourette. OCD, Asperger och ett gäng som hade koncentrationssvårigheter, motorisk problem mm utan diagnos

En av killarna, 12 år, vägrade. Hade att läsa, hatade att skriva.

Jag sa: ”Kroppen är skitkul, full av bakterier som kryper runt, bajs och en massa saker som funkar när du sover”

Han: ”Okejjjjjjjj…..?”

Jag sa: ”Du får göra precis som du vill och visa mig precis som du vill, men kan du inte kolla hur mat blir bajs och vad batterierna gör?”

Han: ”Jag vill bygga!”

Så han byggde en kropp med kartong, slangar, påsar ja allt han hittade och kunde samla på sig.

Som mall använda han uppslagsböcker om hur kroppen fungerade. Han läste inte, han letade ju kunskap.

För honom att läsa var att läsa för läraren tvingade honom.
Att läsa för att få veta vad han sökte var något helt annat.

När han var klar så frågade jag honom: ”Hur vill du visa mig vad du kan?”

Han: ”Jag vill visa hela klassen, du kan väl lyssna samtidigt?”

Så han visar för hela klassen. Alla var supernyfikna på vad slangarna var, på vad de gjorde, hur påsen funkade som en ballong och kunde tänjas ut, hur…

Ja, jag tror han lärde klassen mer om kroppen än jag någonsin skulle klarat av som lärare. Och jag tror han än idag kan kunskapen.

Vad gjorde resten av klassen? Några läste och skrev. Några ritade, några klippte och klistrade. Några gjorde en sång. Några tittade på film om kroppen. Några satt en en grupp med mig och pratade kroppen. Och alla lyssnade när vi gick igenom ”lådan med slangarna”

Svårt för mig att bedöma? Oja, helt omöjligt faktiskt. Men jag är tusen gånger säkrare på att alla individuellt hade en betydligt större kunskap än om alla skulle lyssnat på mig, läst i en bok och skrivit en rapport och sen ett prov på detta.

Fisken fick simma.
Apan klättra i trädet.
Mullvaden gräva.
Fågeln flyga.

Men efter några år i skolan värld orkade jag inte med skolans värld.
Eleverna var underbara. Föräldrarna var underbara. Jag hade en bra rektor.

Men som jag var motarbetad. ”Du kan väl inte låta eleverna titta på film när de har slagits på rasten?” ”Du låter eleverna driva med dig. Du måste sätta ner foten” och beslutet att sluta kom när jag var på Soc. och pratade om en elev i nian som jag var resurs för.

Jag sa att han slutar om en månad och jag vill att ”någon” finns kvar som vuxen (hans föräldrar brydde sig inte alls om grabben). Soc. svarade att vi kan inte göra något förrän han har gått ”åt skogen”. Han hade hade ju inte misskött sig ännu och då fanns inga program för honom.

Jag har alltid sagt när jag läser om tonåringar som gör något riktigt hemskt . ”de måste ha varit barn någon gång, det måste gått att rädda dom innan detta hände”.

Nu satt jag på mötet INNAN något hänt och Soc. beslutar att vi ska vänta till grabben gör nåt. Då går vi in och stöttar.

Jag gick sönder där och då! Och sa upp mig samma dag.

Stannade hos grabben till han gick ut nian. Fick en blomsterpresentkort på 10 kronor som han hade fixat själv. Och en lapp ”Tack för att du inte gav upp på mig som alla andra gjort” Jag har kvar lappen och presentkortet <3

Sen skrev jag boken ”Energibarn – våra äskade skitungar” och arbetar nu med att föreläsa i skolor för skolpersonal och föräldrar om alla möjligheter som finns. Hur energibarn tänker och fungerar.

Att:

Barn vill om de bara kan!

Alla barn kommer inte gå ur skolan med godkänt i alla betyg, men alla barn ska banne mig lämna skolan med självkänsla och självförtroende i behåll.

Vill du vara en del i att skapa möjligheter? Köp BOKEN Energibarn 2.0