Jag är både från mars och en elefant

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att ”du måste tänka efter före du gör något”. Det är som att be en blind att ”se sig för innan de går över gatan”. Förmågan finns inte.

De flesta får en tanke, funderar över den och agerar. De vet inte ens om att det finns ett annat sätt att fungera på. Bara det är egentligen spännande, vi som har en brist i vår hjärna är de som ska förstå hur andra fungerar, andra som har en fungerande hjärna…

I alla fall. En ADHD-hjärna får inget meddelande, ingen tanke och har därför inget att fundera över och det är det som är ”dålig impulskontroll” Vi agerar. Punkt.

Tänk en barn som gör så. Och sen får en utskällning och tvingas lova att till nästa gång lära sig av erfarenhet. Hur ska du kunna lära dig av erfarenhet utan att ”tanken” dyker upp? Det är ju steg 2 efter tanken som möjliggör valen och som möjliggör att lära sig av förra gången. Vi får aldrig tanken och kan då omöjligt värdera något som inte finns. Vi kommer att agera som steg ett igen…. och igen och igen.

På nåt sätt lär sig hjärnan och vi agerar smartare och smartare med åldern. Fast fortfarande utan tanke, den finns ju inte. Precis som att en blind inte ser bättre bara för att de bli äldre. Bristen är kvar, men vi blir bättre på att kompensera den.

Att tänka efter före och att lära sig av tidigare missar är tyvärr inte ett val vi har. Vår blindhet sitter just där.

Jag har arbetat mycket med dessa barn. Och lever ju den värden själv.

Barnen blir ledsna och arga och känner sig ofta orättvist behandlade. Omvärlden ser dom som fräcka och arroganta. Barnen blir ännu argare och omvärlden ännu surare.

Vi vuxna, som har förstått vår brist har två val, att snabbt be om ursäkt, ett ärligt förlåt – för resultatet av vår spontana handling var ju inte meningen. Eller så kan vi bli arga och bita tillbaka mot orättvisan.

Jag är elefant i glassbutik. Jag är inte elak eller empatisvag. Men jag välter lite då och då något i butiken, oavsiktligen. Jag försöker då empatiskt med stor omtanke be om ursäkt, laga och ersätta. Ibland möts det med förståelse och ibland inte.

Mitt hjärta gråter för alla barn som lever detta var dag. Jag förstår i alla fall varför.

Jag är vuxen, jag klarar mig. De vänner jag har runt mig känner till min brist. De som inte kan hantera den väljer jag bort eller de väljer bort mig. Utan att vi behöver bli osams eller göra varandra illa. Vi bara väljer bort. Enkelt.

Men än en gång, tänk alla barn och tonåringar som vi var dag skäller på, suckar åt, inte accepterar deras förlåt för det är femtielfe gången – de lär ju sig aldrig!! Vi tolkar deras uppgivenhet som nonchalans och arrogans. Vi blir personligt sårade av deras brist, som de inte ens känner till och absolut inte kan trolla bort.

Vi ber de med brister i hjärnan vara de som förstår alla de med fungerande hjärna. Jag har den förmågan – idag. 49 år gammal. Men det har tagit sin tid. Jag har varit förtvivlad så många gånger för jag inte har förstått vad jag gjort för fel och varför alla är arga på mig. Så sent som 2004. Någonstans där ramlade poletten slutligen ner.

Jodå, jag tror kosten jag valt har varit en betydande del i detta. Kosten, livet, självkänslan, åldern och en stor kunskap om hjärna.

Vi är olika. Även i sättet hur tankar når fram. Några av oss har inte tanken och utvärderingen och möjligheten innan vi agerar. Vi är ”binda” där. Och hur gärna vi än vill kan vi inte lära oss att ”se bättre”.

Krama alla barn runt dig, speciellt skitungarna, lite extra idag. De kanske vill göra rätt men vet bara inte hur….