Om vi i barndomen bryter ett ben och det läker ihop fel. Så kommer vi bli halta och det gör ont. Vi kan inte fixa det själva, det går inte att tänka bort det onda eller vara ”duktiga” så det inte känns. Vi måste be om hjälp. Vi måste operera…. Här är det ingen som skäms, detta är okey. Nästan det förväntade.
Om vi i barndomen ”bryter” en tanke eller känsla så den programmeras fel så kommer det sen göra ont och styra vår vuxenvärld. Vi kan inte fixa det själva, det går inte att tänka bort det onda och vi kan inte vara ”duktiga” så att det tänks och känns rätt. Vi måste be om hjälp. Vi måste ”operera”… Här däremot har vi fått för att att vi kan ”operera” själva bara vi är ”duktiga” nog. Hur tänkte vi då? 😉
Jag tror det är betydligt enklare att opera ett ben än en hjärna om jag ska vara helt ärlig…
Lika lite som vi kan vara duktiga med ett brutet ben, lika lite kan vi vara duktiga med känslor som inte följer med. Vi behöver be om hjälp.
Att känna sig misslyckad för att det brutna benet gör ont är samma sak som att känna sig misslyckad för att man inte orkar vara glad.
Tror det är där många gör och tänker fel.
Vårt mående är som ett brutet ben. Det går inte att skärpa sig. Vi behöver hjälp att ”laga” det.
Ingen orkar bära en för tung ryggsäck hela livet. Den kommer att skava och skapa belastning. Den måste tömmas, i alla fall så den blir hanterbar. Det går att leva underbart gott även med en liten ryggsäck, men den får inte vara för tung…
Hur den ska tömmas? Ja, vägen dit bestämmer du själv. Det finns många vägar och alla väljer olika. Men kom ihåg att det är oerhört svårt att operera själv. Är det en liten grej så går det nog med ”lokalbedövning” Men är det en större sak som tynger dig så är det svårt att operera sig själv ”nedsövd”.