Ja, vad är nu detta? Jo en tanke jag fick efter en massa funderingar om sockerberoende och efter en utbildningsdag med Bitten Jonsson.
Jag arbetar inte med sockerberoende i den grad som Bitten gör. Jag delar inte heller in sockerberoendet i olika grupper som Bitten gör. Jag arbetar med alla som vill ha hjälp med kosten och när min kunskap inte räcker skickar jag dem vidare till Bitten.
Men jag lyckas hjälpa många och har funderat på varför. Jag misslyckas också att hjälpa några och har funderat på varför. Och i dessa tankar tillsammans med kunskap och erfarenhet har ”Sockerpallen” vuxit fram. Jag bollade mina idéer med gänget som läser till Kostrådgivare i Malmö just nu och en av tjejerna, Tina, döpte min ”pall” till just ”Sockerpallen”. Många i gänget kände igen sig och kunde relatera till funderingarna. Nu hoppas jag att denna pall kommer att diskuteras i massor så kanske vi tillsammans kan skapa en bra grund….
Vad är sockerberoende? Jag gör en enkel definition – det är när du äter trots att du bestämt dig för att du inte ska, när du ljuger, gömmer och/eller stjäl det goda du vill åt.
Varför fungerar LCHF på vissa men inte på andra?
Tänk dig en pall med tre ben. Du kan balansera i livet på två ben, men inte på ett. Det orkar du aldrig!
Ben ett: Din unika biokemi. Vid sockerberoende får du ett enormt belöningspåslag eller underbar ångestdämpning som är så starkt att det känns som att hela din överlevnad hänger på detta. Kicken/dämpningen är den starkaste drivkraften för livskvalité. Detta ben är en förutsättning för beroende. Din unika biokemi kan vara allt från lite till mycket. Japp, det finns en gradering av ”helvetet”.
Ben två: Triggers. En av två utlösningsknappar till din biokemi. Maten som skapar explosionen i din hjärna. Som gör att det finns inget som kan få dig att stå emot. Det som skapat ett sådant sug att du lägger undan allt du bestämt dig för, alla dina drömmar och mål – bara du kan tillfredställa ditt beroende. LCHF är för många här en lösning. Utan triggers så sker ingen explosion och den unika biokemin blir inget problem. Du tvingas dock bli ”fanatisk” och din omgivning suckar ofta högt.
För några räcker det inte med att hantera triggers. Man faller dit i alla fall. Hjälplösheten och hopplösheten och känslan av att vara helt värdelös brukar nu infinna sig. ”Jag fixar inte ens detta!” Det är inte sant, du har bara inte fått rätt verktyg ännu så du kan vinna kampen. Det finns nämligen två saker till att ta hänsyn till!
Ben tre: Din personliga ryggsäck! Trigger nummer två. Någon är dum – du äter. Mycket att göra – du äter. Du lyckades med något – du äter. Du är ledsen – du äter. Uttråkad – du äter. O s v. Är din ryggsäck full med att du inte duger, du kommer i andra hand, att du måste vara duktig, rädd för att inte hinna med, rädd för att inte kunna, rädd för att inte tillhöra…. ? Då bär du ständigt med dig en självutlösare till din unika biokemi-bomb. Några väljer terapiformer att lära sig bära ryggsäcken, att hantera när känslan dyker upp. Andra väljer att tömma ryggsäcken, så det inte finns någon känsla att hantera. Första valet går ganska så snabbt och är populärt just nu. Andra valet tar flera år och har blivit ganska så omodernt, men jag valde det och tycker att det var värt all den tiden jag investerade i mig.
Men jag sa att det fanns TVÅ saker till. Vad förutom ryggsäcken kan påverka en tre-bent pall? Jag återkommer till detta.
Tänk dig nu pallen. Du behöver två ben för att vinna. Och utan biokemin är du inte sockerberoende. Biokemin kan du inte heller påverka. Det är du!
För många räcker det att ta bort mat-triggers. Onknappen försvinner och liver blir hanterbart. Men så snart du gör ett undantag så går allt åt skogen. Du lär dig att livskvalité är att inte göra undantag. Strikt LCHF blir en lösning på många års kämpande.
För många behövs en del arbete med att tömma ryggsäcken. Att tröstätning, stressätning, uttråkningsätning, piggätning mm försvinner. Att ångesten minskar. Att oron inte styr. LCHF hjälper till viss del men du faller hela tiden dit. Du behöver hantera eller tömma din ryggsäck.
Sen kommer den fjärde delen av den trebenta pallen. ”Stöttebenet” Det som stadgar upp biokemibenet om detta är för svagt eller om ryggsäcken förblir för tung. Du måste ha TVÅ ben för att klara dig hela livet. Minst!
Stöttebenet är hjälpen du får var vecka i en stödgrupp. t ex OA (Anonyma överätare) eller AA (Anonyma alkoholister). Stöttebenet är mentorn du kan ringa när du behöver. Det finns ingen värdering i ordet ”Stötteben”. Jag ser det som just en förstärkning av biokemi-benet. Här är Bitten en ovärderlig resurs.
Jag har en tuff biokemi. Har haft ett mycket ätstört beteende. Min ryggsäck var överfull och jag trodde att kalorimetoden var lösningen på allt. Under 25 år var alla mina tre ben enormt ostadiga och jag slutade på 111 kilo. Jag har gömt godispapper, tagit barnens godis, tömt deras julkalendrar och tvingats köpa nya, hetsätit och svultit.
Min väg var att börja med ryggsäcken. Fast jag förstod inte att det hade med vikten att göra då. Som ”skitunge” med ADHD var jag värdelös, besvärlig och aldrig duktig nog. Jag förstod aldrig att detta var triggers. Men visst åt jag för att döva känslan. Och fantastiskt nog så fungerar det. (Kortsiktigt!!)
Med fjäderlätt ryggsäck fortsatte jag min bantningsväg med kolhydrater i trängsel. Grovbrödsmörgås med banan, lättfil med All Bran Flakes, riskakor och morotsstavar. Att äta lite och vara hungrig i kombination med min tuffa biokemi var en omöjlighet. Jag misslyckades i alla fall.
Nästa steg blev lågkolhydratkosten. För första gången fanns en möjlighet att hålla fast vid det jag så gärna ville. Äta mig smal. Men jag började med GI och där fanns alldeles för många ”godkända” triggers. Jag provade mig fram och skapade en Anna-variant av LCHF (Visste ju inte att ordet fanns då, ca 2005). hade dock frukten kvar, vilken fick mig att i alla fall ständigt trilla dit. 2007 försvann frukten och min kost blev strikt utan undantag. Nu kom lugnet. Utan ryggsäck som trigger till min biokemi och utan mat som triggers så har min biokemi inget utrymme att styra mig.
Jag behöver inte ”stöttebenet”. Du kanske behöver. Tänk på att det är en enorm styrka att kunna och våga be om hjälp! Jag bad om hjälp, men fick hjälpen med ryggsäcken i stället för med stöttebenet. Jag hade ALDRIG klarat detta själv!
Nu är det dags för dig att se vad du behöver. Min historia är inte din. Men den kanske kan ge tankar att hitta rätt väg. Min väg är inte den rätta, den var rätt för mig.
I min värld är kosten ett självklart val att justera. Strikt LCHF utan undantag är målet. Sen kan du välja de andra två benen. Jobba med båda. Med det ena eller det andra.
När jag började min resa så gissar jag på att biokemin var 45% och min ryggsäck var 45%. Då var kosten bara 10%. Så med bara kosten hade jag då inte kommit speciellt långt.
När ryggsäcken var tömd så var helt plötsligt kosten en betydande del i mitt problem… Större än biokemin, jag vann.
Fundera. Kan ”Sockerpallen” vara något vi ska spinna vidare på? Kan Bitten Jonsson vara din lösning? (En början kan vara att läsa hennes bok SOCKERBOMBEN i din hjärna)
20 svar
Gud vad du skriver bra och peppande. Det kunde lika gärna varit min resa
Tack för en väldigt bra illustration! Nu gäller det hitta vilket ben jag behöver tänka mer på. HOppas på massor med insikt när din kurs börjar v 15!
Bara beröm till Anna !
Du har utvecklats till att vara författare, trots att du för flera år sedan sa att du skriver som en ”kråka”
Tack! ja sparar texten
Håller med Margaretha, du skriver jättebra Anna och när jag sitter och läser det här sitter jag och äter på tre godisbitar. Ajabaja säger jag bara men suget blev för stort 🙁 (Finns godis framför mig på jobbet). Valnötter räcker visst inte! Måste hitta ett annat alternativ att äta när jag jobbar och suget kommer. Har inget sug på fm, bara em. Hmmmm…
Tack för dina kloka ord!
Jag är inne på samma linje som du – jag är övertygad om att vi som är sockerberoende har utvecklat beroendesjukdomen på grund av en känslig biokemi. Denna biokemi gör att man lätt fastnar i olika missbruk för att hantera och själv reglera sitt mående – tills det går överstyr.
Men allt är dock inte löst när man väl accepterat att man har denna biokemi – man måste också ta bort de saker i kosten som triggar vår känsliga biokemi och här har LCHF funkat kononbra för mig. Verkligen hallelulja moment!!
Men precis som du skriver behöver man jobba med sig själv och sitt bagage också, särskillt om jag ätit för att trösta mig. Varför äter jag?
Om jag inte tar itu med det så kommer beroendet bara att ta sig nya vägar i mitt liv och jag fortsätter att kämpa mig igenom livet.
Tack och lov så är min kamp över – jag kan leva livet istället för att kämpa mig igenom det.
En annan jättebra bok om beroende (inkl sockerberoende) är ”Jaget och Missbrukaren” där det poängteras mycket att det man blir beroende av inte är det primära, det primära är att man har en missbrukspersonlighet (och arv). Tar man bara itu med det man är beroende av (tex sockret) så byter man ofta beroende. Man behöver ta itu med missbrukssidan av sig själv.
Sen vill jag bara påpeka att Anonyma Överätare förkortas OA, inte AO 🙂
Tack. Fixar direkt!
Klockrent som vanligt!
Det är så skönt att läsa om beteenden som man länge trott att ha varit ”dålig karaktär” inte alls handlar om karaktär.
Skönt att ha hittat en lösning på många av livets problem bara av att ändra kosten.
Inlägg från din fb:
Äter du fast du bestämt dig för att du inte ska? Trots LCHF? Kanske behöver du gå ett steg till?
Ja det behöver jag, men har inte klarat av att få till hur, varje steg är som att gå på minerat land, jag är så rädd om mitt liv, som alltid även är ett liv jag inte vet hur jag ska klara att leva!
Har läst Sockerbomben, Jaget o missbrukaren, varit på OA.-möten, varit inlagd på sluten avdelning för utredning av ätstörning, genomgått 2 behandlingar i öppenvård, är sockerberoende enl test, har utarbetad matplan, har inte diagnos ADHD (har genomgått utredning), gått i psykodynamisk terapi i 2 ½ år och slutligen din kurs Kostgajden 🙂
Har också fått tips om boken Skamfilad…..
Har du möjlighet och tid, är du intresserad av att hjälpa mig?
Jag skulle så gärna vilja, men vet att jag saknar alldeles för mycket kunskap. Jag har förmågan att se vad som behövs och se vad som kan göras. Men jag har inte kunskapen och utbildningen att sen erbjuda själva förändringsarbetet.
Det är ju inte fel i huvudet på oss. Vi vill och vi har kunskap och förståelse. Problemet är när hjärnan styr mot vår vilja. När känslorna inte är synkade med vår vilja. Just detta fattas jag kunskapen om – att ställa in så känslorna känner som huvudet tänker. 🙂
Den jag alltid skickar alla vidare till är en underbar psykolog som går till grunden. Inget flum flum utna sunt och tydligt förändringsarbete som fungerar. (Samma som jag gick till för 25 år sen) Men han finns i Helsingborg. Jag vet inte var du finns. Han heter i alla fall Leif Håkansson, Leg psyk.
Gå in på http://www.bittensaddiction.com/beroenden/hjarnan.html.
Intressant tänkande. Positivt att dela upp arbetet i delar.
OJ vad jag känner igen mig. Har kört LCHF av och till några år. Kör just nu ganska liberalt då jag ammar samtidigt. Även om det sunda förnuftet säger att det borde vara ok att köra strikt och amma samtidigt så vågar jag ändå inte riktigt. Hur som helst så känner jag inte något fysiskt sug efter sötsaker men ändå trillar jag dit oftare än jag skulle vilja. Efter att ha läst ditt inlägg här inser jag att det oftast är då jag är uttråkad… kanske värt att ta itu med..
Tack för en mycket bra text! Blev så tydligt och klart! Kan ju inte äta mina triggers för att vara ”snäll och väluppfostrad”,
Tack!
Fy. Den satt mitt i prick. Har du också ADHD?! Jag har nyss fått min diagnos. Dock ingensomhelst hjälp. Bara ”sommar lov” (sjukskriven). Däremot har jag ju nu, när jag i dagarna snart fyller 40 år förstått varför jag alltid kännt denna hemska oron inom mig som aldrig syntes utanpå. Jag var aldrig någon skitunge som var olydig eller förde väsen. Jag var mer den som satt tyst o inte förstod, utan att de andra visste. Det är väl därför jag fått diagnosed så sent.
Vad jag vet är däremot att jag mår riktigt bra av LCHF. Tyvärr gick jag på kort tid (2 år) upp de 22 kg jag lyckats gå ner o hållt nere i 2 år, plus lite extra…8 kg. Detta medan jag fram till nu äter venlafaxin/zoloft och har förlorat förmågan att arbeta som Sjuksköterska helt på grund av oro och förvirring! I mitt liv har jag alltid hatat att VÄNTA. Varför vänta när man kan köra järnet direkt, då nu går jag på ketoner fusk ägen med soppor för att rasa ner i vikt tills jag känner att jag kan börja acceptera mig själv och ta tag i LCHF o motionerande. Min ledstjärna har varit o är Monique och hon ledde mig till dig, så nu har jag 2! Jag har böcker av dig sedan länge, men har så svårt att läsa också…ja ja. Tack för att du finns o tack för det du visade mig vägen till att läsa, det kändes som om du skrev till mig! Med vänlig hälsning, Jessica Hällqvist ❤
Hej Anna!
Nu har jag läst alla dina inlägg om sk energibarn och skitungar som du kallar dessa barn. Några gånger har du nämnt att du är ett energibarn. Jag måste fråga dig. Har du diagnosen ADHD eller är det något som du själv misstänker att du har? För det är stor skillnad på dom två sakerna. Och det är viktigt att man reder ut begreppen så att de blir rätt.
Mvh/Mariah
Jag är inte diagnostiserad och kommer aldrig att välja att bli. Den sammantagna diagnosen är inte det viktiga utan bristerna. Jag har till exempel inte bristen gällande koncentration.
Jag har flera i min närhet som inte fått diagnos trots glasklart faktum. Jo, de fick diagnos men först efter flera år. En god väns barn fick vänta till 17 års åldern trots flera utredningar och full tydlighet sen barnet var 2 år. En annan väns son var autistisk, men fick bara höra att han var sen i utvecklingen. Till han var 4-5 DÅ kom diagnosen. Två av många exempel.
Diagnos eller inte. Tydliga brister i social kompetens, perception, koncentration, dålig impulskontroll, hyper eller hypo, svårt med att sätta system mm. Jag lägger all min kraft på bristerna, och ser inte speciellt stor skillnad i om det finns diagnos eller ej. Fungerar barnet eller ej? Det är den enda viktiga.
Till och med de som arbetar med diagnoserna har ju olika uppfattningar och det diskuteras om vem som har rätt medan barnen mår dåligt och väldigt lite görs.
Tack för svar! Det är helt okej att inte vilja bli diagnotiserad…men då kan man inte påstå att man tillhör NPF gruppen heller i andra inbäddade ord som faktist antyder det. Det krävs väldigt mycket för att få en diagnos och adhd har en större problematik än vad många inser. Dessutom är koncentrationen alltid en brist vid adhd. Det är därför det heter attention decific hyper disorder.
Tack!
Tack för svar!
Hur kan du säga att du har en diagnos
när du inte gjort en utredning?Har du ingen
skyldighet och förklara det till dom som ser
upp till dig att du har satt diagnosen på dig själv?
Och så vill jag påpeka att koncentrationssvårigheter
har man alltid vid ADHD. Det är därför det heter
Attention Decific Hyper Disorder
Tack!
Har du läst min bok? Då har du full koll på vad jag anser om diagnoser. Jag älskar utredningarna men bryr mig inte om resultatet. Jag VET att koncentrationsproblematiken alltid finns där om man ska ”uppfylla” ADHD. Det var därför jag tog upp att jag just fattades detta. Ibland låter det som en grupp man ska få tillåtelse att tillhöra.
Jag har till och med en dröm att en dag skapa ett nytt system. Snabbförklarat; du skriver upp alla brister som förekommer i alla NPF. Gör alla tester och ser i vilka av staplarna som bristerna/funktionsnedsättningen finns. Därefter finns ett handlingsprogram för dessa. Du analyserar alltså vad du behöver jobba med, vad som behöer undvikas ellar stärkas. Lösningsfokuserat. Och du blir bokstavslös men får en handlingsplan, en ”Instruktionsbok”. Något som hjälper dig och din omgivning. Något att kunna lämna till skolan. (Det är så här min bok är uppbyggd, men på ett mycet enkelt sätt)
Så om du har alla brister men inte uppfyller en, då finns du inte?
Jag har en skyldighet. Jag berättar också allt som oftast hela historien och jag svarar direkt när någon frågar. MAn att göra det vid vart tillfälle blir i verkligheten en omöjlighet. De med ADHD uttrycker sig alltid (till mig): ”Åååå vad jag känner igen mig i din berättelse” och lärarna på skolorna anammar boken utan protester. Så tack vara min förmåga till koncentration kan jag delge en hel del av allt annat konstigt som händer i min hjärna.
Diagnoserna i sig är också ett problem. De är godtyckliga. Som jag berättade, min väns barn som inte hade diagnos vid 10 årsåldern men hade den vid 17 år. På grund av OLIKA utredare. Nej, utredningen är underbar, men bokstäverna i slutet mindre viktiga.
Vem är du`Det hade varit roligt att veta vem jag diskuterar med. Jag förstår att själva diagnosen för dig är mycket viktig. Jag anser att det är beteendet och att kunna få plats i livet.