Hur många av er arbetar med det du är sämst på?
Hur många tränar var dag för att kunna det du inte har en naturlig begåvning för?
T ex. Hur många av er som skriver fult går på kalligrafi-kurs? Hur många av er som har tummen mitt i handen arbetar som snickare? Hur många av er som missar varenda ton när ni sjunger arbetar som bakgrundskör?
Hur många av er har valt ett vuxenliv där du gör det du är bra på och som du kan?
Varför ska då skolan se precis tvärt om ut?
Varför ska barnen träna på det som de inte kan?
Och varför får de inte göra och utveckla allt som de är bra på?
Tänk om vi hade satsat på att våra barn fick bli ännu duktigare på sina förmågor.
Du ska kunna räkna till en nivå så du tryggt kan klara av din ekonomi och förstå % så du kan och vågra ta seriösa lån.
Du ska kunna läsa så du kan tryggt leva ett vuxenliv utan att vara utanför eller kunna bli lurad.
Du ska på ett passande sätt få tillgång till att prova en massa olika ämnen för att få en grund i att veta vad du vill.
Och sen skulle vi kunna tillåta barn att förbättre sina styrkor. Och med ett toppen självförtroende och en bra grundsjälvkänsla är jag helt säker på att vi kan lägga på en hel del ”tråkiga måsten”.
Men det finns det inte tid till?
Jo, det gör det. Jag är lärare. Jag har provat. (Fast inom ramen för vad jag fick enligt läroplanen.)
När alla gjorde det som de är bäst på och som de har intresse för så slapp jag bråk, störning, spring, ”vill inte”, frånvaro och andra vardagliga skolproblem.
Min tid kunde i stället läggas på att skapa individuella lösningar.
Var jag trött? Ja, för skolan innehåller för många barn och för få vuxna.
Men jag var inte tröttare än mina kolegor.
Och jag var trött och nöjd.
Många av mina kollegor vara trötta och slitna.
Varför ska barn träna på det som de är sämst på?
Bör de inte utvecklas i sina styrkor?
Och bör inte skolan vara en utbildning för den framtida verkligheten?
Läs: ENERGIBARN 2.0