En modell, nyttig för alla? Finns det verkligen? Något som är bra för alla och uppfyller allas behov och kompenserar allas svagheter (genetiken)? När jag skriver det i svart och vitt blir det ganska så patetiskt. Men ändå är det så tallriksmodellen fungerar. OCH även många från ”min” sida av kostdebatten framhåller ”sin” tallriksmodell som den enda rätta.
Hade det varit så enkelt hade kostdebatten redan varit slut. Vi fungerar i stort sett på samma sätt, det är sant. Men vi reagerar olika tufft på ”slitage”. Ja, det var det bästa ordet jag kunder hitta. Allt sliter ner oss, även bra saker. Efter ca 100 år är allas kroppar slut. Tyvärr stoppar vi nu i oss saker i mängder som gör att vi slits snabbare. Hjärtinfarkt vid 45 år är ju inte riktigt vad vi har önskat oss.
Hur fungerar detta då? Ja, nu kommer en massa rader helt baserade på erfarenhet. Men på något sätt känns det som om det fungerar bättre än forskningen just nu. Sorgligt men sant.
Enklaste exemplet är nog rökning. För där är vi ganska så överens. Rökning är inte bra för oss och det skapar cancer. Dör då alla rökare av cancer? Nej, några klarar sig undan. Varför? Jo, deras kropp tål slitaget bättre. Det finns rökare som dör vid 100 årsåldern helt friska och krya. Rökning är fortfarande onyttigt, men olika onyttigt för olika personer.
Nästa exempel blir då våra kolhydrater. Detta känsliga ämne i dagens debatt. Vi verkar ha två uppsättningar (säkert många fler, men jag förenklar så det står härliga till) av gener, två uppsättningar av människotyper.
Den smala personen som INTE sockertriggas, som inte får ”suget” och som uppenbarligen inte kan leva sig in i att kolhydrater kan skapa ett matmissbruk. Att kolhydrater kan ta över en persons liv så att han/hon tappar kontrollen över sitt ätande. De tar EN godisbit ur skålen och är sen nöjda!
Det finns också den smala personen som OCKSÅ är sockerberoende, de kan inte tänka sig leva utan smörgåsen och pastan, men samtidigt, varför skulle de? De mår ju bra, är smala OCH kan få äta underbart gott skräp. (Fast när jag skrapar på ytan så är de ofta trötta, har huvudvärk, sover dåligt och har magproblem…)
TYVÄRR är många dietister smala i grunden. (Inte alla, men alldeles för många) De har noll och ingen förståelse för att alla inte fungerar som de gör och de fortsätter med en gyllene kolhydratfylld tallrik för alla. Sorgligt!
Den tjocka personen triggas enormt av kolhydrater. (Jag har ALDRIG träffat en tjockis eller diabetiker som inte är kolhydratoman!) Suget sätter igång på ”nyttigheter” som havregrynsgröt, på grovbrödsmörgås och på frukt. Det skapar ett sug som ingen karaktär kan stå emot. Det skapar småäting och ångest, vilket skapar själmedicinering i form av mer kolhydrater. Jodå, kolhydrater fungerar jättebra på ångest. (Serotoninet i hjärnan påverkas) Kolhydrater blir som ett knark. Och ändå ska dessa rekommenderas att äta lite av allt.
Du behöver kunskap. Kunskap om näringsämnena men också kunskap om dig själv. Är du smal, frisk, pigg, bra mage och rör på dig så kan du säkert hålla dig frisk och glad på lite mer kolhydrater.
Men har kilona smugit sig på eller du har fått diabetes eller magen kluddar eller du sover dåligt… ja, då bör kolhydratmängden minskas. För då har du redan hunnit bli ”känslig” för kolhydrater. Ibland även överkänslig även för det som tidigare inte hade skadat en frisk kropp. Tror att det är detta som många ser som fanatism eftersom de inte förstår förloppet.
Enkelt? Ja, mycket och ändå är kostdebatten bara full av tjafs, personliga påhopp och en massa prestige! Trist. Var är respekten och ödmjukheten för alla våra olikheter?
Det finns inte en gyllene tallrik. Det finns dock DIN gyllene tallrik.
11 svar
Jadu Anna, du har så rätt så rätt! Kolhydratmonstret är hemskt och kan faktiskt styra hela ens liv… Tror nästan att det är värre än sockermonstret. Socker kan man undvika lätt, men kolhydrater finns överallt så att säja. Så man får bli som en nykter alkoholist: man får bli en kolhydratfri kolhydratlist! :o) Eller vad man ska kalla det för…
Tant grön: Socker förstår de flesta men när vi ger oss på ikolhydrater i stort används ofta ord som ”fanatism” Det är synd.
Klockrent, Anna!
Jag hade en diskussion med två kolhydratätare häromdagen, de blev faktiskt lite intresserade av min tallrik 😉
Att det kanske går att börja dagen med 2 ägg och falukorv, istället för med fil, müsli och smörgås. De såg att jag höll mig pigg många timmar på det, trots bärplockning i svår fjällterräng. Förr har jag bara klarat en stund, när jag var smörgåsoman, då tog orken slut väldigt fort.
Men det är en stor rädsla för att dra ner på kolhydrater. Och stor osämja kring hur vi ska äta de få kolhydrater vi får i oss, bland de som redan dragit ner.
Hoppas det stabiliserar sig snart, så vi kan fokusera på att få ut ett budskap, att det går att må så mycket bättre av lågkolhydratkost.
Din kokbok är ett led i den riktningen, ser fram emot att få läsa den snart 🙂
så sant! men vad jobbigt det är innan man hittat alla sina triggers…!
Mycket bra blogginlägg! Jag är uppvuxen på snabba kolhydrater och socker och varit smal och vältränad ända tills jag fick mina barn för 5 år sedan. Efter det är jag superkänslig för kolhydrater (även socker men främst kolhydrater) och äter LCHF sedan 5 månader och har gått ner 7 kg. Nu väger jag som jag vägde innan jag blev gravid första gången 🙂
Jag tillåter mig att slarva ibland, någon godisbit på helgen och ett par chips kanske men jag säger bara – LCHF is the shit //Karin
Det tar tid att hitta sina triggers. Ibland kanske det är enklare att skippa allt och leta efter goda feta saker i stället?
Att acceptera att beroendet är stort. Vi VILL så gärna behålla något dumt, kanske är det en feltanke som heter duga?
Min nya favorit är mjölfria pannkakor med vispgrädde.
Att vara konsekvent är inte samma sak som att vara fanatisk. Och OM nu fanatisk är det enda som fungerar, vad är det för fel med det? 🙂
Många berättar om just graviditet som en trigger för att kroppen inte längre förblir smal på kolhydrtarik kost.
Kan detta vara ännu en bekräftelse på att hormoner styr vikten mer än vad kalorierna gör?
Ja, herregud, vilken galen debatt att ”alla” ska äta lika eller att det finns någon optimal procentfördelning på tallriken som är bra för alla…
Man måste testa och det kan ta tid.
Mitt första test var ju GI, och utan att jag ”vet vad som hände” så hamnade jag tillbaka i exakt de kost/godis-vanor jag hade innan även fast jag tyckte att ”GI fungerade”. Alltså, stryp kolhydraterna mer och se vad som händer. Det har gått superbra! Ett år utan godis (förutom mörk choklad) för någon som älskat godis sedan hon var 5 år…:-), då kan man säja att något ”fungerar”!
Ta EN godisbit har jag aldrig någonsin kunnat göra… Och kilona kom sakta. 20 kg på 20 år. Jag hoppades att det skulle ”lösa sig själv” om jag bara ”åt lite mindre” men till slut (när alla klädaffärer skapade ångest insåg jag att jag måste hitta en fungerande väg för MIG).
Varför en fastställd modell av LCHF? Vems behov tillfredställs av det?
Jag säjer ofta att ”Jag äter inte så mycket kolhydrater” eller ”Jag äter inte socker och mjöl” om någon undrar och det inte är läge att föreläsa om LCHF:-)…
Jag VET hur min modell är och hur den fungerar på mig, oavsett vad den kallas eller hur många procent kolhydrater/protein/fett som MIN tallrik innehåller…
Ett jättebra inlägg:-)!!
Bra skrivet 🙂
Varför skulle en standardiserad lchf tallrik vara bättre än den vanliga tallriksmodellen??? Är inte poängen med hela lchftanken att vi alla är olika och måste hitta vår egen ”tallriksmodell”? Just att vi alla är olika är ju det som livsmedelsverket inte fattat genom att driva sin modell i alla år. Ska vi som förespråkar lchf göra samma misstag??
Älskar din blogg som alltid är klok och nyanserad och sitter just nu hemma och njuter av din bok 🙂