Kort och förenklat om sockerberoende
En förenklad och inte alls komplett förklaring på vad sockerberoende är.
Tänk den bästa känslan du någonsin har haft. Den underbaraste minuten i ditt liv. Multiplicera den känslan med tusen. Så mår du om du äter en kaka. (Eller vad som just din hjärna går igång på – sex, socker, alkohol, spel?)
Du har för många mottagare (receptorer) som kräver information och när de får sin drog så ger de en enorm belöning.
Vissa mår så sekunden innan, andra just då och några sekunderna efter. Men hjärnan vet vad som ska komma – livets underbaraste minut.
Tänk att du nu ska tacka nej till att må så bra resten av livet. Och att alla tjatar ”men en kaka kan du väl ta”… En kaka som ger dig (kortsiktigt) det mest underbara som finns. I alla fall tror din hjärna det.
Det är beroende.
Självmedicinering är när oro och ångest ”kräver” att du dämpar känslan med en kaka. En enormt stark känsla, men inte ett beroende. Arbetar du med dina känslor blir du fri från detta.
Beroende är en ”obalans” i hjärnan. Inte en känsla.
Många beroende har dock båda. Det gör att självmedicineringen blir en tidsinställd bomb för beroendet!
Så att tömma sin ryggsäck är bra både för dig som ”tröstäter” och för dig med beroende.
Men;
Alla tre ramlar dock ner i skuld, skam och bestraffning av sig själva.
Det går att självmedicinera på mat, konsistens, kolhydrater och söta smaker. Det fungerar. Kortsiktigt. Och när kroppens tålighet ökar och ökar så är det bara att öka det du väljer att medicinera på.
Biverkning: Många blir tjocka eller eviga bantade.
Visste du att även ketonkropparna är ångestdämpande?
Det går att självmedicinera på dessa också. De fungerar nästan ännu bättre. Kortsiktigt. Och när kroppens tålighet ökar och ökar så kan kroppen till slut inte hänga med. Du behöver till slut mer medicin än kroppen kan/får bygga.
Biverkningar: Många går ner i vikt och sen upp igen när ”tröstätandet” tar över igen.
Visste du att endorfiner är ångestdämpande?
Det går att självmedicinera på hård träning. Det fungerar och i mindre dos är det riktigt bra val. Och när tåligheten ökar och ökar så är det bara att träna hårdare och mer. Till slut tar timmarna eller kroppen slut och du kan inte bygga den mängd ”medicin” du behöver.
Biverkningar: Snygg kropp, stark kropp och till slut kanske en överbelastad trasig kropp med ständiga förkylningar.
Det går även att självmedicinera på smärta då smärta är endorfinhöjande. Ett bra val är spikmattan. Ett katastrofalt val är att skära sig själv.
Visste du att det går att sätta ihop alla dessa?
Det går att skapa en coctaileffekt. Noll kolhydrater, fasta och hård tuff träning. Och när du inte orkar så faller du igenom på kolhydrater (det kan vara mandelbröd, kvarg och yoghurt) för att börja om på måndag.
Biverkningar: Fixerat ätbeteende, stort kontrollbehov, ökad oro, jojobantning, periodvis håglöshet, upplevelse av misslyckande och en stor irritation på alla som minsta lilla hotar eller ifrågasätter denna tillvaro och detta livsstilsval.
Om det är ångest och oro eller ekorrhjul och uttråkning som skapar din viktkamp så är det svårt att lyckas med denna i bakfickan hela livet. Att leva med en tidsinställd bomb i fickan är oerhört stressande.
Är du sen sockerberoende på detta och minsta lilla fall skapar en kaskad av belöning – ja, då är det ännu viktigare att orsaken arbetas bort!
Alla lösningar finns inte på tallriken, även om vi är många som gärna vill det och letar där. De flesta hittar du i livet.
Låt oss bena upp lite till;
Kom nu ihåg att jag förenklar och generaliserar så det står härliga till. Men det fungerar logiskt och i verkligeheten. Trots detta så blir det en roman. Hoppas att du orkar läsa.
Dopaminstyrt ätande!
Här sitter vår motivation och vårt Kick-system. Det som gör livet intressant och för detta får vi då beröm av dopaminet. Här ska du inte tänka låg eller hög nivå, utan din kropps behov.
NIVÅ 1: Vissa människor går till samma jobb 8-17 var dag i 30 år och stormtrivs med detta. De bor i samma stad, åker till samma plats på semestern år ut och år in och mår strålande. De letar upp en svensk restaurang som serverar svensk mat på sin årliga Kanarieöarnaresa. Ökar vi stimulansen blir de mest oroliga och trivseln byts mot stress. Litet dopaminbehov. En mycket liten kick ger stimulans. Svåra att tråka ut. Njuter av ledigt.
Aktivitetsbehov kan vara att titta på TV. Läsa en bok. Gå på bio. Fixa i trädgården. Lätt att skapa stimulans. Svårt att bli uttråkad.
NIVÅ 2: Vissa människor byter jobb vart femte år, åker aldrig tillbaka till samma semesterort två gånger och smakar friskt på spännande kulturella nyheter. Tryggt men omväxlande. Minskar vi stimulanser blir de uttråkade, ökar vi för mycket ökar oron. Tycker om bergodalbana, bungyjump och kanske kanske även fallskärmhoppning. Vill ofta ha lite mer stimulans än de har men söker ändå tryggt och rutiner. Är därför ofta skåpätare. Har fastnat i ett liv precis under den nivån de behöver och när de är lediga eller har semester gör de felvalet att VILA, i stället för att skapa stimulans.
Aktivitetsbehov kan vara att vara instruktör. Utbilda sig. Starta ett litet hobbyföretag. Gå en kurs. Lätt att skapa stimulans. Lätta att bli uttråkad.
NIVÅ 3: Vissa människor är ”hoppjerkor”, tusen bollar i luften, cyklar jorden runt, klättrar i berg och paddlar över atlanten. De åker aldrig på färdiga resor utan skapar allt själva. Deras dagar är aldrig likadana och rutiner ses som ett fängelse. Bungyjump är för mesar. Dessa har det ganska så tufft OM de inte har blivit äventyrare. De blir lätt hattiga, byter ofta jobb, rastlösa, äter av uttråkning. Kombineras detta behov med en lat personlighet eller någon som är rädd för världen så är det lätt att självmedicinera på knark. (Eller kolhydrater, fungerar lika bra) Kick utan att behöva göra något.
Aktivitetsbehov kan vara att säga upp sig och åka jorden runt. Att bestiga alla höga berg. Att nå Nordpolen. Svårt att skapa tillräcklig stimulans. Oerhört lätt att bli uttråkad.
Troligtvis lever du någonstans mellan dessa grupper, men det är viktigt att avslöja: Har du hamnat på rätt nivå?
Jag är ungefär en 2,6 – 2,7:a! Vilket betyder att min hjärna ständigt behöver utmaningar, förändringar och stimulans.
VIKTIGT! Många gör mycket för att vara duktiga. Det har inte med dopaminbehov att göra. Hur vet du skillnaden?
Jo, du har ett fullt stimulerande schema som du inte hinner med och går och lägger dig nöjd = anpassat efter din dopaminbehov.
(Du har ett fullt schema som du inte hinner med och du lägger dig stressad med lite ont i magen = Du försöker det omöjliga. Vill vara duktig eller till lags.)
Tyvärr så är det många som tycker att Nivå 1 är fel & trist och något man ska sträva bort i från och att då Nivå 3 är mer spännande och åt det hållet man vill. En feltanke som heter duga. Du vill hitta DIN nivå. Det är det optimala. Där du mår som bäst. Det finns inget bra eller dåligt.
Lever du fel kommer du är jaga kolhydrater. Lever du i för mycket stimulans gör du det troligtvis för att du vill vara duktig – du kommer att sänka ångesten genom att serotoninmedicinera. (Inlägget från igår) Lever du UNDER ditt stimulansbehov (vilket många gör) kommer du att dopaminäta. OM du inte anpassar ditt liv efter dina behov!!
Hur gör man då?
Två val.
1. Jag hinner inte, orkar inte vill inte göra en livsstilsförändring – jag fortsätter att själmedicinera på kolhydrater, ketoner, kontroll och accepterar konsekvenserna!
2. Jag måste och vill skapa mer stimulans och kan då balansera behovet mot tillgången av dopamin genom aktivitet!
Så VAD stimulerar dig? Vilken aktivitet tar bort uttråkning?
* Leta fram 10 saker som du kan göra varje dag anpassad till din ekonomi.
* Leta fram 10 saker som du kan göra 6-12 gånger per år anpassad till din ekonomi.
* Samt en genomförbar dröm för en gång per år.
Jag vet. Det är lite jobbigt att ta hand om dopaminbehovet. Men du har bara två val. Gör ett av valen. Och acceptera sen ditt beslut. Gör inte ett val som du sen är missnöjd med.
Sist men absolut viktigast. Uttråkning skapar trötthet. Understimulans gör att du får motorstopp. Så du ska nu från nivån av alldeles för lite energi, öka din aktivietet. Här gäller regeln ett steg i taget. Gör en sak som skapar lite ny energi. Av den en gör du en sak till som skapar lite energi o s v.
Ingen orkar att gå från motorstopp till 100 på 2,3 sekunder!
Uttråkning skapar även ökad stress genom att dopaminbrist ger adrenalinpåslag.
Och jag fortsätter att generalisera och förenkla.
Vilket ätande hör ihop med vilket behov?
Serotoningänget är i behov av ångestdämpning. Några mycket andra lite. Det kan vara tillfällig stress som gör att du tappar taget då och då. Eller en ständigt hög ångestnivå (av tusen anledningar) som gör att du i stort sätt alltid måste självmedicinera. Och sen allt däremellan.
Låg serotoninhalt (i förhållande till din normalnivå) skapar ångest. Ångest skapar lågt serotonin.
Här är de stora farorna kolhydrater, socker, kasein, gluten och alkohol. Sexmissbrukare brukar tillhöra denna kategori. Men även ”träningsnarkomaner” hittar du här, samt de som skär sig. Genom endorfinerna som träning och smärta ger så kan de få tillfällig ångestdämpning. Endorfiner är oerhört effektiva. Men som alla former av morfin så behöver du mer och mer. Är ångesten för stor så är det inte hälsosamt att bara arbeta med symptomdämpning. Då bör man kämpa även med orsaken.
Många med ADHD självmedicinerar.
Dopamingänget är i behov av kickar. Några klarar sig på livet, på äventyr och andra på kolhydrater men några behöver mer. De väljer ofta narkotika eller spel. Det finns ingen annan mat är kolhydrater som skapar kickar, och här fungerar oftast inte långsamma kolhydrater. Dopamingänget nöjer sig oftast inte med körsbärstomater, vilket serotoningänget kan göra. Detta gäng vill ha den större kicken.
Även här har vi många med t ex ADHD som självmedicinerar. Oerhört förenklat kan jag sammatfatta ADHD (eg. alla NPF) med en obalans i just serotonin- och dopaminnivåer.
Bådagänget! Och sen är många en blandning av dessa båda. Men tillhör du denna grupp så försök hitta skillnaden. Försök att se det som två helt olika saker även om ätmönstret är detsamma.
Så, alla som faller i förtvivlan för suget är inte beroende.
Och de flesta med beroende är också påverkade av livets sug.
Vill du lära dig mer? Läs mer HÄR
8 svar
Men shit, vad intressant! Det får mig att fundera – ganska seriöst, över om jag är beroende eller ej. Jag ska läsa igenom det här minst en, förmodligen två eller tre, gånger till, fundera massor, och sen skriva ett långt blogginlägg om saken ^^
Tack för mycket givande tankeställare! =)
Tankar är bra. Tänk på att du kan dig och din kropp betydligt bättre än någon annan.
Det var det jag misstänkte: jag är inte beroende. Jag stressäter. Det hjälper visserligen inte mot något, inte ens för stunden, men är svårt att stå emot.
Ska läsa igenom det här inlägget ordentligt när jag har tid. Jag behöver hitta en väg ut.
”Lever du fel kommer du är jaga kolhydrater.” Ja.
Och jag skulle nog kategorisera mig själv i ”bådagänget”. Alla tycker jag har för mycket aktiviteter, och det har jag nog…men bara gå hem och kolla tv…då skulle jag klättra på väggarna (och då är jag ändå en lugn och stillsam person!)
Så jag ska se till att göra just det jag vill göra. Lära mig säga nej. Lära mig acceptera att jag inte fixar allt, även om jag vill…Och lära mig förstå vad det är jag vill. Inte alltid det enklaste…
Tack för det här inlägget. Det ger mig något att fundera vidare på.
Tack för en nya vinkel på detta. Känns plötsligt mer förståeligt varför mitt sötsug varierar så med vad jag gör med mitt liv. Dopamintypen är hag det! ?
Jag fattar inget?Varför ska det va så svårt?
Det är svårt. Och hjärnan vill gärna lura oss. Men ett steg i taget och en tanke i taget. Allt går!