Tänk om din arbetsplats fungerade som skolan?

Lisa är 43 år och har precis börjat på sitt nya jobb.

Hon har inte valt arbetsplats. Hon har blivit placerad där utifrån var hon bor och hon förväntas stanna kvar oavsett om hon trivs, fungerar med människorna omkring sig eller tycker att miljön passar henne. Att byta arbetsplats är möjligt i teorin, men det är inget hon själv bestämmer över.

Hon kommer att få flera olika chefer under arbetsdagen. De har olika personligheter, olika regler och olika sätt att kommunicera. Det som uppskattas av en kan vara fel hos nästa och Lisa förväntas snabbt förstå vad som gäller varje gång hon byter rum.

Klockan 08.00 måste hon vara på plats.

Inte 08.07 för att hon arbetar bättre lite senare på morgonen. Inte 07.30 för att hon hellre börjar tidigt och går hem tidigare. Alla börjar samtidigt.

Lisa arbetar ungefär 45 minuter med en arbetsuppgift. Precis när hon börjar förstå den och kommer in i ett bra fokus ringer en signal. Då ska hon omedelbart sluta med det hon håller på med, packa ihop sina saker, förflytta sig till ett annat rum och börja arbeta med något helt annat.

Det spelar ingen roll om hon var mitt i en tanke. Signalen har gått.

I nästa rum ska hon sitta på en bestämd plats. Hon får inte själv välja var hon arbetar bäst. Hon kanske hamnar bredvid någon som pratar hela tiden, någon som klickar med pennan, någon som luktar starkt av parfym eller någon hon absolut inte fungerar tillsammans med.

Det är hennes plats.

Under arbetspasset förväntas Lisa sitta ganska stilla och lyssna. Om hon reser sig för ofta, börjar pilla med något, tittar ut genom fönstret eller pratar med kollegan bredvid kan chefen säga till henne inför de andra.

Hon får inte heller själv bestämma vilka arbetsuppgifter hon ska lägga mest tid på utifrån sina styrkor. Organisationen har redan bestämt vad 43-årig Lisa ska kunna, prestera och hur mycket tid hon ska ägna åt varje område. En del arbetsuppgifter förstår hon inte riktigt syftet med. När hon frågar varför hon behöver kunna det får hon veta att det kommer på bedömningen senare.

För hon bedöms hela tiden.

Nästan varje sak hon producerar granskas, rättas och värderas. Hon får veta hur många fel hon gjorde och hur hennes prestation står sig mot en på förhand bestämd nivå. Lisa övar sig i att bygga en prestationsbaserad självkänsla och ändå är alla förvånade över att hon känner sig osäker på sitt eget värde och om hon duger…

Ibland får alla på avdelningen exakt samma uppgift, exakt samma instruktion och exakt lika lång tid på sig. Lisa behöver ibland längre tid för att förstå frågan men arbetar sen mycket snabbare än alla andra när hon väl förstått. Kollegan bredvid förstår direkt men behöver längre tid för att formulera svaret.

Det spelar ingen roll. Tiden är slut när tiden är slut.

Lisa får inte heller använda de smarta tekniker hon använder i verkligheten. Annars vet man ju inte om hon kan det själv. Och att hon gör ”som man ska”.

Vid lunch går Lisa tillsammans med flera hundra andra anställda till en stor matsal. Det skramlar från bestick, stolar flyttas, människor pratar och ropar och hon ska stå i kö, hitta en plats, äta och gärna passa på att vara social. Hon är fullständigt slut i huvudet efteråt. Och maten hon fick var baserade på politiska beslut och var som just nu är ”inne”. Inte på hennes kropps celler näringsbehov.

Men arbetsdagen fortsätter.

Lisa får några korta raster, men hon bestämmer inte själv när hon behöver dem. Är hon inne i ett fantastiskt fokus måste hon ändå ta rast när schemat säger rast. Är hennes hjärna helt slut tjugo minuter senare förväntas hon fortsätta eftersom nästa rast inte har börjat än.

Och hon får naturligtvis inte vara ledig och nöjd gå hem när arbetsdagen är slut och vara färdig med jobbet. Hon får med sig extra arbetsuppgifter hem. Efter åtta timmar på en arbetsplats där andra har bestämt när hon ska sitta, stå, äta, tänka, prata, vara tyst, byta uppgift och prestera ska Lisa sätta sig vid sitt köksbord och arbeta lite till.

Hon får dessutom veta att hon borde ta större ansvar för sitt eget arbete. Lisa har svårt att förstå hur. Nästan allt är ju redan bestämt åt henne. Vilken tid hon ska komma. När hon får gå. Var hon ska sitta. Vad hon ska göra. Hur länge hon ska göra det. När hon får äta. När hon får vila. Vilka människor hon ska arbeta med och vilka chefer hon ska lyda.

Den så viktiga delen KASAM som är grunden i trivsel och livskvalité lyser med sin frånvaro. KASAM är känslan av sammanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Begriplighet handlar om att Lisa förstår vad som händer, varför hon ska göra det och vad som förväntas av henne. Hanterbarhet handlar om att kraven faktiskt motsvarar hennes förmåga, resurser och de verktyg hon får använda. Meningsfullhet handlar om att Lisa kan se ett värde i det hon gör och känna att hennes ansträngning är värd något.

Förstår jag inte varför, kan jag inte påverka hur och ser jag ingen mening med vad jag gör, då blir det ganska svårt att känna motivation. Oavsett om Lisa är 43 år eller 13 år.

Om Lisa pratar mycket är hon störande. Om hon är tyst och drar sig undan behöver hon bli mer delaktig. Om hon ifrågasätter en arbetsuppgift har hon dålig attityd. Om hon inte frågar när hon inte förstår borde hon ha sagt till. Strävan är att alla på hennes arbetsplats ska vara väldigt lika. Och varje vecka får hon återkoppling på vad hon behöver bli bättre på.

Det hon redan är fantastisk på får förstås också finnas med, men organisationen är särskilt intresserad av hennes svagaste områden.

Lisa är lysande på att skriva, kommunicera och skapa. Däremot har hon stora problem med ekonomi. Därför lägger organisationen extra resurser på att hon ska arbeta ännu mer med ekonomi. Det hon redan har talang för får vänta. Hon behöver träna på det hon är dålig på.

Några av hennes kollegor klarar arbetsplatsen alldeles utmärkt. De gillar tydliga scheman, lär sig snabbt vad cheferna förväntar sig och kan stänga ute ljudet omkring sig. De får höga bedömningar och börjar så småningom tro att de är ganska bra på att arbeta.

Lisa börjar tro på motsatsen.

Lisa börjar efter ett tag komma sent. Hon glömmer saker. Hon får ont i magen på söndagskvällarna. Hon tappar koncentrationen under mötena och har allt svårare att komma igång med uppgifter som hon inte förstår meningen med.

Organisationen börjar bli bekymrad över Lisas motivation. Kanske behöver hon skärpa sig lite. Kanske behöver hon tydligare konsekvenser. Kanske behöver hon lite amfetamin eller metylfenidat (ADHD-medicin) så hon fungerar i systemet.

Eller kanske borde hennes man hjälpa henne mer med extraarbetet hemma. Och om Lisa fortfarande inte klarar arbetsmiljön kan man förstås utreda om det är något hos Lisa som gör det svårt för henne att anpassa sig. Vad det är för fel på henne?