När vissa celler slutar lyssna på insulin och andra fortsätter lyssna

Tänk om problemet med insulinresistens inte bara är att cellerna slutar lyssna på insulin?

För det är ungefär så vi brukar prata om typ 2-diabetes. Blodsockret stiger eftersom cellerna blivit insulinresistenta. Bukspottkörteln försöker kompensera genom att producera mer insulin. Och till slut räcker inte kompensationen längre.

Men kroppen är betydligt mer spännande än så.

För alla celler blir inte insulinresistenta samtidigt. Och ännu mer fascinerande: en och samma cell kan bli insulinresistent för vissa av insulinets signaler, men fortsätta lyssna alldeles utmärkt på andra.

Så vad händer när kroppen höjer insulinproduktionen för att skrika högre åt de celler som slutat lyssna? Jo. De som fortfarande lyssnar får ett jäkla oväsen.

Ta levern till exempel.

Insulin ska bland annat tala om för levern att sluta släppa ut glukos i blodet. Vid insulinresistens börjar levern bli döv för den signalen.

Insulin: ”Sluta tillverka glukos!”

Levern: ”Va?”

Bukspottkörteln svarar genom att producera ännu mer insulin. Men samtidigt kan en annan del av leverns insulinsignalering fortfarande fungera ganska bra, den som bland annat driver fettbildning.

Insulin: ”Tillverka fett!”

Levern: ”ABSOLUT!” 😂

Och plötsligt blir det mycket lättare att förstå den till synes märkliga kombinationen:

Högt blodsocker + höga triglycerider + fettlever.

Samma sak blir intressant i äggstockarna. Thecacellerna kan fortsätta vara känsliga för insulin. Höga insulinnivåer kan då stimulera androgenproduktionen och bidra till den hormonella miljö vi bland annat ser vid PCOS.

Njuren kan fortsätta svara på insulinets natriumretinerande signaler. Mer natrium hålls kvar, mer vätska följer med och detta kan vara en av flera mekanismer som bidrar till högt blodtryck.

Och i våra blodkärl kan insulinresistensen också vara selektiv. Signaleringen som bland annat bidrar till produktionen av kärlvidgande kväveoxid, NO, kan försämras, medan andra delar av insulinsignaleringen är mer bevarade.

Det är alltså alldeles för enkelt att säga: ”Vid typ 2-diabetes blir kroppen insulinresistent.” Det är inte en strömbrytare som slås av.

Olika vävnader blir olika insulinresistenta. Olika signalvägar kan påverkas olika mycket. Och samtidigt försöker kroppen kompensera genom att producera mer insulin.

Så vi får en ganska märklig situation:

Några signaler hörs för dåligt → kroppen höjer volymen → de signalvägar som fortfarande fungerar utsätts för ännu mer insulin. Insulin gör så otroligt mycket mer än att bara ”stoppa in socker i cellerna”.