Ja, jag har funderat en massa på studier. Naturligtvis måste de finnas och naturligtvis ger de en hel del viktiga svar. Men fungerar koststudier som ett facit på hur JAG eller DU fungerar? Eller visar de på en genomsnittlig grupp?
Och kollar du verkligen upp hur den gruppen ser ut? Hur den levt tidigare? Så du vet att den representerar dig. Eller lyssnar du bara på resultatet?
Forskarna försöker ta bort alla felfaktorer och kompensera för avvikelserna. Men då blir de ju bara en gemensam smet, eller?
OM vi ta mig och Peter så är ingen av oss någon som passar i forskningen. Hur ska jag då förhålla mig om jag ska ge mig eller Peter kostråd. Ska jag individuellt anpassa dem? Trots att jag går emot forskningen, eller ska jag följa färdiga kostråd?
Peter är den typen som kan äta allt. Han är 52 år, ser ut som en tjugoåring och har hälsovärden som en 30 åring. En frisk 30 åring. Han har rökt, bara ätit margariner och vitt bröd blandat med chips.
Jag äter sen tio år tillbaka lågkolhydratkost med mycket naturliga fetter. Jag är också frisk som en 30 åring men jag har en del skvalp runt låren och kan inte göra många undantag innan det sätter sig.
Vi kollade vårt blodsocker för att se om blodsockerkurvan, så som forskningen säger, stämmer. Vaknade och stack oss i fingret. Ungefär samma värde. Lågt och bra. Gick ner till hotellfrukosten. Peter åt 2 vita mackor med smör & apelsinmarmelad, bananyoghurt, 1 stort glas apelsinjuice och kaffe med 2 sockerbitar i. Jag åt äggröra med smör på. Några skivor ost och skinka. Ett glas vatten och en kaffe med mjölk. Så mjölken var i stort sett de enda kolhydraterna jag åt.
Vad hände? Jo, vi stack oss direkt efter frukost, en timme efter och sen två timmar efter. Vi hade i stort sett SAMMA värden hela vägen. Vilket betydde att Peter inte fick en blodsockertopp eller dipp och inte blev sugen på mellanmål och därför var mätt och nöjd till lunch. Precis som jag.
Hur mår han? Ja, han sover gott, magen fungerar som den ska Han är aldrig eftermiddagstrött och har en massa energi var dag. Precis som jag.
Men alla studier då? Ja, inte passar de in på verken Peter eller mig. Jag tror vi måste börja våga lite på oss själva och kombinera det mer en bred grundkunskap.
Hur fungerar kroppen? Ren näringsfysiologi! Sen får vi fundera på avvikelser och prova oss fram. Hur fungerar jag?
Och eftersom vi gör detta med helt vanlig mat och det inte kan bli fel så varför inte försöka. Jag ber ju er inte att ta ett hemligt piller för att se var som händer med just dig 😉
Om verkligheten inte stämmer överrens med forskningen, är det då rimligt att det är verkligheten som vi ska förändra?
Mycket bra inlägg som visar på vikten av att ta med i beräkningarna att vi alla kan fungera olika! 🙂 Härligt!
Tyvärr fungerar det där med ämnesomsättningen inte rättvist…vissa verkar kunna frossa i skräpmat utan att det straffar sig, medan andra måste vara oerhört strikta. Det är som sagt inte rättvist, men min egen erfarenhet är att när man väl hittat en metod som funkar för en själv (i mitt fall LCHF) vill man inte byta för allt i världen! Numera kan jag se andra äta pizza, öl och chokladtårta utan att det rör mig i ryggen – att avstå känns inte längre som ett högt pris att betala för att må bra.
Sen är det väl så att vi är alla olika. Och ska lyssna på vår kropp och utgå från det, vad just jag mår bäst av.
Hej Anna!
Jätte bra inlägg. Håller helt med dig. Vi måste våga lyssna mer på våra kroppar.
Tror ju att människokroppar fungerar olika… lite Vata, Pitta, Kapha sådär.. Ur lite forskningsintresse hade det varit vääääldigt intressant om ni kunde göra om kurvan och byta mat för en dag! Snälla? 🙂
Så här kanske: Av studier kan jag dra slutsatser om hur många människor fungerar och kan bedöma sannolikheten för hur jag fungerar. Jag väljer utifrån det en hypotes – tex ”jag går ner i vikt och mår bra med LCHF”. Så kör jag igång med det och analyserar hur det går. Mäter blodsocker, mäter kroppen och vikten, för bok över hur jag i allmänhet mår. Så drar jag en slutsats om mig själv och kan så småningom formulera en mathållning som håller mig frisk hela livet. Jättefint!
Jag kan inte. Skulle äta upp mig 5-6 kilo på bara några veckor. Det är som att be en alkoholist att dricka bara för en kväll 😉
Hej Anna!
Jag började med lchf på min läkares inrådan för han säger att jag är insulin resistent (mitt blodsocker sjunker inte över natten) jag har 6,4 efter en måltid och 6,3 efter 12h fasta.
Jag har kört lchf nu i en månad, men mina värden har knappt blivit bättre alls 🙁
Han pratade om att jag kanske var tvungen att nolla kolhydraterna, eller ligga under 5g/dag för att få effekt. Vad tror du om det?
Hur ska jag få i mig tillräckligt med c-vitamin utan att äta tillskott?
Behöver jag äta så lite kolhydrater alltid eller bara under en period?
Det är så konstigt för jag är riktigt smal (men har en ordentlig bilring kring magen)
Vad tror du den här gentiska skillnaden kan vara att vissa tål kolhydrater och andra blir..hmm… allergiska?!?
Jag har funderat……
Nu när jag gjort mig lite hemmastadd med Lchf-kosten, så märker jag att ungefär såhär har jag ätit de 40 första åren i mitt liv. Nu åt jag en del lösgodis och kaffebröd på helgerna också, men maten var densamma.
Då jag var 23 vet jag att jag hade ett BMI på 20 vid 40 år låg det på 21,6 på läkarundersökningen och kolesterolet låg på 3,4. Toppenvärden på allt enl läkaren. Jag hade aldrig mätt eller hållit koll på några kalorier mm. Då kom påbud om fettets dåliga inverkan på kropp och hälsa, och då började jag att dra ned på det, tills det inte var något tillsatt fett alls. Liksom konsumtionen av godis och kakor drogs ned rejält. Fortfarande räknade jag inte kalorier mm. Nu 13 år senare så var mitt BMI 26 och kolesterolet på 5,5 och dessutom högt blodtryck, sista kontrollen var för ett år sedan. Då börjar man ju att fundera, hur hade det varit med vikt och mitt mående idag, om jag fortsatt att äta som jag gjorde då, bara slutat med godis och kakorna?
Jag är ingen soffpotatis och har aldrig varit, men jag har mått väldigt dåligt periodvis de sista åren deppig, dålig koncentration, dåligt minne mm.
Nu har jag börjat om, och hoppas på att komma ned i matchvikt igen, så småningom. Jag har hittills inte gått ned något alls men mår jättebra igen. Att nå 21,6 i BMI det har jag inte för avsikt och där hade det nog inte legat idag heller om jag bara fortsatt att äta ”rätt”. Jag är ju 14 år äldre och åren tar nog ut sitt vid den ålder jag befinner mig.
Det ska bli spännande, det är som en egen studie. Synd att man inte kan spola tillbaka tiden och börja om från 40 och se vad utfallet blivit då.
Nu blir det promenad med mina hundar så man får dagens D-vitamindos.