Fick en fråga som jag lyfter.
”Anna!! Hur tar man sig ur utmattning? Du som är så
Klok!”
Jag ger mig på den svåra utmaningen att försöka svara på den. Det finns alltid många lösningar, detta är ett förslag:
Det finns inte en universallösning, så några frågor måste du svara på för dig själv. Bygga ditt egna facit.
Första och viktigaste frågan är: Vad gjorde dig trött/ledsen/orolig från början? Det är anledningen till att du idag lider av utmattning.
Och förändrar vi inte orsaken kommer vi aldrig ur symptomen.
Det kan vara att du alltid vill vara till lags, är konflikträdd, orolig, vill vara ”duktig flicka”, upplever att du inte duger mm.
Detta är anledningen till att sen många överarbetar och därmed stressar. Ingen väljer att stressa sönder sig om det inte finns en bakomliggande känsla man är mer rädd för – som t ex att inte duga…
Nästa viktiga fråga: Vad gjorde du när kroppen sa ”jag är trött”?
De flesta tror att tröttheten är felet och försöker få bort den genom piller och tillskott. Få frågar sig, varför är jag trött och tar bort anledningen.
Det du valde att göra, det vet du nu var fel val. Du blev inte pigg, du blev utbränd. Så det var inte ditt facit. Gör nu inte mer av samma sak.
Något som många tyvärr försöker. Mer av det som inte fungerade. Fler piller och mer tillskott. Större doser och bättre märken.
Har du tillfällen på dagen eller till och med dagar där du faktiskt mår bra? Hoppas det, för då har du en bra början. Varför mår du bra då? Det är ett steg på ditt unika facit för just dig.
Att vara utbränd/utmattad är tvådelat och det innebär i sig en en fälla. Du är genomtrött och behöver vila och återhämtning. Den delen kan de flesta. (Eller tror sig kunna. Vila för kroppen är lediga tankar och djupandning. Att ligga på sängen och älta eller oroa sig är inte vila. Ytlig andning är aldrig vila för hjärnan.)
MEN det många glömmer och som många (inte alla) behöver är kravlös stimulans.
Jag skriver ofta att det är ok att skratta även när du mår skit.
En del nästan skäms över att göra kul saker mitt i sjukskrivningen, vad ska folk då tro och tycka? MEN de roliga sakerna mitt i eländet är det som snabbare gör dig pigg igen. Skratten är det som läker dig. Känslan av att njuta är det som läker.
Uttråkning skapar en kemisk depression och en enorm trötthet. Den kan du inte vila dig ur.
Är inget kul längre? Allt är grått? Då får du använda tekniken att antingen fråga någon i din närhet, ”vad brukar jag uppskatta? vad fick mig att skratta förr?” eller så får du själv tänka tillbaka, när hade du kul senast och vad gjorde du då.
Sen är det i SMÅ steg att göra ”kul” saker, även om det just nu känns sådär. Det är första tråden i det positiva garnnystanet. Du kan aldrig gå från 0 till 100 i en utmattad kropp.
1 Så vila och återhämtning.
2 Gör minst 2-3 kul saker var dag. (Dammsuga kan du göra sen…)
3 Och viktigast av allt, hitta orsaken till att din kropp slits från insidan.
Du måste fråga dig varför du fortsätter ett liv som uppenbart är för belastande för dig.
Du är INTE svag. Du är en människa. Och vi har i vårt samhälle fått för oss att vi har oändliga med resurser. Det har vi inte.
De flesta som kommer tillbaka från en utmattning säger att det inte är som förr, att de bara har 80% av sin kraft nu.
Stopp ett tag. VEM vill gå tillbaka till den punkt i livet när allt gick år skogen. Jag tror vår uppfattning om 80% är kroppens egentliga max, vårt 100%. Att vi körde ännu hårdare var ju anledningen till att vi gick sönder.
Sista punkten. Nummer 4. Nu kommer tillskotten. men först på fjärde plats. De är stödjande och hjälpande. De är de som ger dig kraft att göra punkt 1-3. Men de löser inga problem. De ger dig kraft att lösa problemen.
Så fram med papper och penna eller bästa vännen och hitta orsak, återhämtning och skratt.
Varmt lycka till.
3 svar
Det jobbiga är när det är det är yttre påverkan som orsakade problemet från början, och till viss del sjukdom.
Jag vet ganska väl vad som fick mig att börja äta Novalucol vid sex års ålder och ville ta livet av mig när jag var 13 år.
Jag lyckades inte slå mig fri förän jag fyllde 18 (när jag blev myndig), men då var skadan redan skedd. Nu vid snart 47 börjar det bli dags att göra något åt det som går och försöka lämna resten bakom mig…
Vill inte må dåligt i 47 år till…
Tack, jag behövde verkligen läsa det här…
<3