Psykolog eller coach?

Jag blir lite orolig. Det verkar som psykologi och psykologer idag lärs upp till att bli coacher. Det är två helt olika roller. Båda extremt bra och användbara. Men helt olika.

Vi har känslor, tankar och beteenden!

Vi väljer våra tankar. Vi väljer våra beteende. Här jobbar vi som coacher mer perspektivbyten, nya insikter och prövar nya riktningar. Men känslor sitter i en ann del av hjärnan som styrs av instinkter och finns i theta-vågorna. Här borde våra psykologer jobba! Eller snarare ska!

Men nu känns det som om det de jobbar med är coachning. Inte psykologi. Det jobbar med problem som finns i gamma och beta-vågorna och befinner sig bakom pannbenet. En jätteviktig del, men det är inte neuros-lösande!

Coachning är att hitta nya perspektiv och utmana gamla felaktiga sanningar. Att öva på ett nytt sätt att tänka och bete sig.

Att gå i psykoterapi är att sen samstämma känslorna med den nya tanken.

”Du måste lära dig säga nej!” Fel!!! Alla kan säga nej. Vi är inte korkade 😂 Mer korrekt: ”Du vill lära dig säja nej utan magont, oro och ältade efteråt!” Du vill samstämma känslorna med dina tankar och önskningar ♥️

Om vi enbart jobbar med t ex KBT eller piller:

Hur gör vi vid diffus kontrollångest? Ska vi stänga av alla känslor?

Hur gör du när du har rätt perspektiv och rätt beteende men känslorna följer inte med?

Mina frågor är vänliga, nyfikna och uppriktiga. Vi behöver ta tillbaka äkta psykologi och sluta försöka prata med känslor. Den delen av hjärna där känslor sitter har inget tal. Tänk dig en rädd 2-åring som vill överleva.

Den delen av hjärnan som har tal är det som är ditt vuxna medvetna jag, här och nu. Tyvärr kan den delen av hjärnan vara på både ältande (igår) och oro (i morgon). Medan din känslohjärna bara kan vara här och nu.

Hur ofta lämnar du din ”2-åring” alldeles ensam och övergiven? För att du ägnar dig åt förr och sen och resten av tiden jämför du dig med andra? Det är i theta-vågorna du skapar en trygg 2-åring ♥️♥️♥️ Inte genom att prata med den i timmar…